Synopsis
Det vi får ta del av i »Nine Days« är inte livet efter detta, utan snarare livet före detta. Ett surrealistiskt koncept som skapar en lika intressant som unik filmupplevelse och skänker nya perspektiv på den mänskliga själen. Sci-fi-dramat, som har likheter med verk av Charlie Kaufman och Michel Gondry, ger oss ett nytt och unikt sätt att tolka frågor kring livets mening samtidigt som vi blir överösta av hela det mänskliga och spirituella känslospektrat. Temat, utförandet och skådespelarinsatserna av bland andra Zazie Beetz och Bill Skarsgård gör »Nine Days« till en av de mest slående debut-filmerna på länge."En av de mest originella filmerna jag sett detta året"
"Nine Days" är skriven och regisserad av Edson Oda i sin första långfilmsdebut. I denna filmen blir olika personer (själar) intervjuade och får gå igenom en nio dagars process på om de ska bli kvalificerade till att få ett liv eller inte. När det kommer till originalitet så är detta helt klart en av de bästa detta året. Jag kan inte påstå att jag sett en film som gör något som denna, även ifall idén med själar ska få liv på jorden har gjorts förr. Och där kommer komma en med ett liknande koncept från Pixar senare i år. Men just utförandet i denna är något jag känner inte har gjorts förr eller i alla fall inget jag har sett. Jag kan inte påstå att jag älskade filmen, men där var något där som gör att jag fortfarande tänker på den och som gör att den kommer stanna kvar hos mig ett bra tag framöver.
Jag tror det mest imponerande med denna filmen är hur icke pretentiös den kommer av sig. För det hade varit så enkelt att göra detta till en artsy, pretentiös film om livet och dess mening. Men filmen lyckas hålla sig undan från det ganska bra och låter karaktärerna i filmen agera på ett normalt sätt. Det jag gillar är att de olika själarna har olika personligheter som alla kan indikeras på varje individuell människa. Någon är lite mer blygare, någon mer skämtsam, någon mer elak och någon är mer förnuftig och nyfiken av sig.
Estetiken till filmen gillar jag också. Istället för att det är så modernt som möjligt är det gamla tjocka TV-apparater som Winston Duke's karaktär kollar via och har allt sparat på VHS. Detta är då människor han har gett liv åt. Filmen känns mer som att den tar plats under 90-talet än nutid men ändå känns den tidlös på något sätt då årtal inte existerar där vi befinner oss egentligen. Och även här hade det kunnat bli hipster varning på det, men allting är precis rätt utfört.
Där är en sidohandling med Winston Duke's karaktär där han är besatt över en av människorna han kollar på TV apparaten. Denna människan dog i en bilkrasch och han blir besatt av att försöka förstå sig på varför. Men jag känner att filmens slutresultat av det inte gav något särskilt avslut på det, vilket gör att den känns smått onödig.
Slutet är också ett jag måste se om för att verkligen förstå vad det hela går ut på. Jag kommer uppenbart inte säga vad som händer. Men filmen har ett annorlunda slut än vad man kanske är van vid och jag känner att en omtitt är ett måste för att verkligen förstå meningen och innebörden av slutet på filmen, för i nuläget tänkte jag bara "jaha okej".
Detta är helt klart en av de mer originella filmerna jag sett detta året. Alla skådespelarna gör bra ifrån sig men Winston Duke fortsätter att visa vilken talang han är och jag är glad att han får mer utrymme att skina i allt fler filmer. Jag var engagerad och tyckte detta var en tillräckligt djup film om liv, innebörden med liv och konversationerna karaktärerna har i filmen, utan att det blir pretentiöst eller för artsy vilket det lätt hade kunnat bli. Om ni får chansen att se filmen är det värt en chans.
