Synopsis
För en grupp kvinnor på en militärbas i England är oron för makar som befinner sig i strid vardag. Bland dem finns respektingivande Kate och levnadsglada Lisa, som tar sig an uppdraget att hitta något som förenar dem. Stickning och bokklubbar havererar omgående, men kanske körsång är värt ett försök? Kate som vill höra rena stämmor i en klassisk repertoar drabbar snart samman med Lisa, som förespråkar fullt ös i poplåtar alla kan texten på. Men gradvis upptäcker de nya sidor hos varandra och Kate, vars son dödades i strid, får tack vare Lisas rebelliska dotter Frankie oväntad hjälp att bearbeta sorgen hon bär inom sig. Rösterna i den oregerliga kören klingar allt säkrare, och plötsligt får de ett erbjudande från London att sjunga i Royal Albert Hall. Nu måste de lägga oenigheterna bakom sig och hitta sin gemensamma ton."Inget nytt under solen men ändå småmysigt"
Jag känner att jag inte har så mycket att säga med denna filmen. Precis som med hälften av alla brittiska filmer som når Sverige, så är detta ännu en feel-good film. Den riktar in sig åt den äldre publiken och för de så kommer filmen gå hem. Den kräver inte mycket av tittaren och dess speltid rullar förbi mer eller mindre i lagom takt.
Jag har aldrig varit en körperson vad gäller musik. Så musikmässigt var där inte mycket att plocka upp från filmen. De sjunger fint mot slutet. Men sångstilen har aldrig varit för mig. Få komiska bitar här och där, men aldrig riktigt skrattfest. Skådespelarna är dugliga, men inget wow. Historien är baserad på en sann historia, men inte tillräckligt intressant för att locka ett större intresse inom mig.
Den här filmen kommer gå hem hos den äldre publiken och även eventuellt yngre. Vill man ha något lättsamt så funkar den. Den kommer dock inte sätta sig i minnet. Den är en i mängden av alla brittiska feel-good filmer som kommit ut på raken nu i snart 10års tid. Där är inte mycket nytt under solen här, men det man finner behöver man inte direkt klaga på heller. Man vet vad man får för sin peng helt enkelt.
