Synopsis
High-school eleven Elle jonglerar en långdistansrelation med sin drömmande pojkvän, universitetsansökningar med sin bästa vän och en ny vänskap med en stilig klasskamrat som kan förändra allt."För många sidohandlingar på en och samma gång"
"The Kissing Booth" var en tonårs komedi som kom för 2år sedan på Netflix. Jag vet inte riktigt hur stor och känd den blev bland de yngre, men uppenbarligen har den varit tillräckligt populär för att få en uppföljare. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte alls har tänkt eller sett om första filmen sedan jag såg den när den kom ut på Netflix. Jag vill minnas den som lättsam, men inte mycket mer. Då känner jag att "To All the Boys I've Loved Before" är bättre gjord.
Denna uppföljare är överallt i sina handlingar. Jag reagerade först på filmens speltid som klockar in på 132 minuter, vilket är för tok för långt för denna typen av film, korta ner det med 30 minuter och det börjar likna något. Men efter att ha sett filmen så förstår jag varför, där är runt 5 handlingar som försiggår samtidigt och alla känns lika irrelevanta och löser sig i slutet ändå.
Vi har handlingen där Elle (Joey King) tror hennes pojkvän är otrogen med henne.
Vi har handlingen där Lee's (Joel Courtney) flickvän är trött på att han spenderar för mycket tid med Elle istället för henne.
Vi har handlingen där Elle och Marco (Taylor Zakhar Perez) tränar inför en danstävling i ett spel.
Vi har handlingen där Elle måste bestämma vilket collage hon vill gå på.
Vi har handlingen där en kille inte vågar berätta för en annan kille att han är kär i honom.
Och jag är rätt så säker på att där är några andra sidohandlingar som pågår samtidigt allt detta händer.
Filmen är konstant rörig och överallt och det blir irriterande väldigt snabbt. Jag önska jag kunde bli mer aggressiv mot den och jag var smått sur på den medan jag tittade. Men jag vet också om att jag kommer glömma bort majoriteten av filmen inom de närmsta månaderna så min frustration är bara i onödan.
För de som älskade första, kommer säkert gilla denna. Den kändes i samma anda och spår som första bara att den var längre med flera handlingar samtidigt. Vilket kan bli jobbigt då man inte fokuserar på en konkret handling som fördjupar, utvecklar karaktärerna. Istället känns det som en liten repris på första och inget större förändring sker här, som med de flesta filmerna inom denna genre.
