Synopsis
Efter att ha förlorat sin fru sju år tidigare, håller sig den excentriska Dr. John Dolittle (Robert Downey Jr.), den berömda läkaren och veterinären i drottning Victorias England, bakom de höga murarna på Dolittle Manor med endast sina exotiska djur som sällskap. Men när den unga drottningen blir allvarligt sjuk tvingas Dolittle motvilligt att bege sig ut på ett episkt äventyr till en mystisk ö på jakt efter ett botemedel. Under resan återfår han sitt mod när han möter gamla motståndare och upptäcker underbara varelser. Dolittle får sällskap av en ung, självutnämnd lärling och en märklig grupp av djur, inklusive en orolig gorilla, en entusiastisk men korkad anka, en cynisk struts, en lättsam isbjörn och en envis papegoja som fungerar som Dolittles mest pålitliga rådgivare."Hade kunnat vara så mycket bättre"
"Dolittle" är den där högbudget filmproduktionen som gått igenom flera olika stadier under förproduktionen och inspelningen, att slutresultatet vi har idag är nog inte den som var tänkt från första början. Även ifall där finns bra filmer som har kommit ut ur dessa produktioner som genomgått detta, brukar majoriteten inte bli så bra. "Dolittle" är en sådan produktion som inte tillhör den bra skalan. Men jag kan heller inte gå så långt och säga att detta är en usel film och att jag hatade den.
Om jag ska ge något positivt är äventyrsdelen inte helt förskräcklig. Där finns och märks att en viss ambition ligger bakom en del idéer och många i publiken älskade filmen. Där var till och med applåder när eftertexterna började rulla, så jag tror för många familjer kommer filmen gå hem. Hade jag varit 5-7år och sett denna hade jag nog ändå funnit underhållning i den och inte märkt av de markanta tabbarna, som blir mer uppenbara när man vet vad filmen gått igenom.
Filmen är egentligen överallt i sitt berättande och finner aldrig riktigt något fokus eller ton. Det blir även mer uppenbart att scener saknas eller klippts om under mitten och slutet utav filmen. Mitt i allting kommer Emma Thompsons röst in och berättar saker och ting som Dolittle gör, detta för att spara tid och för att dessa scener inte längre är relevanta eller existerar. Så med en simpel berättarröst försöker man rädda upp det med vad karaktärerna gör.
Värst av allt måste nog ändå vara humorn. Där var nog egentligen bara ett genuint skratt jag fick ifrån filmen, resten föll platt väldigt fort. Inte ens Michael Sheen som skurken är underhållande, där han lätt hade kunnat göra satir på den typiska "mustasch skurken i svart" och överspelat. Men han landar någonstans mittemellan och det blir bara tråkigt. Robert Downey Jr. gör även en annorlunda accent som jag inte riktigt vet om den landar eller inte, men det är anmärkningsvärt för att säga det milt. Filmen når sin lägsta nivå med sitt pruttskämtet i slutet med draken.
I sin helhet är "Dolittle" en massiv röra egentligen. Det är väldigt tydligt att scener saknas eller inte ens existerar. En klar vision har funnits, speciellt med en regissör som Stephen Gaghan och med Robert Downey Jr. vid rodret. Jag tror detta var mer menat som en äventyrsfilm som påminner om de gamla äventyrsfilmerna ifrån 60-talet som även Disney producerade. Men längs vägen blev det fördröjningar, gick över budget och studion la sig i och slutresultatet är vad det är. Jag kan dock inte påstå att jag hata den lika mycket som en del andra kritiker har gjort, för där finns ändå något inom äventyrsdelen här. Många i publiken och framförallt familjer verkar den gå hem hos och hade jag själv sett den i ung ålder hade jag även funnit en viss underhållning i den. Dessvärre är jag äldre nu och märker av bristerna betydligt tydligare.
