Honey Boy

Vi har alla gjort narr eller skämtat om Shia LaBeouf någon gång. Jag själv har kritiserat honom för att inte gillat hans skådespel och att han typ bara skriker. Men till hans försvar så var detta inte allt hans fel, då mycket ligger i manus och regi också. Han har på senare år haft det tufft med alkohol och åkt in på rehab och det har varit en del skriverier om honom. Men tack vare ett manus om hans far och egna uppväxt får han äntligen berätta sin sida av historien och en film om hans relation till sin far, där allting började. Detta är inte bara extremt vågat ifrån Shia LaBeouf, men det måste också ge honom så mycket att verkligen få göra denna filmen att bearbeta det han gått igenom och hjälpa honom på rätt väg igen. Jag kan inte annat än att ställa mig upp och applådera, för han har gett oss en av årets bästa filmer.

Känns lite som att jag nu skriver meningen "en av årets bästa filmer" i varannan recension, men denna hösten/vintern har verkligen levererat på den fronten och detta är en som hör till i listan. Detta är en fantastisk film som verkligen berör ända in i märgen. Det är inte ett porträtt där Shia hatar sin far och visar vilket avskum han var. Där finns många starka och varma scener mellan honom och Otis (Shia då såklart).

Shia LaBeouf väljer själv att spela sin egna far och han gör det med bravur. Helt klart hans bästa skådespelarinsats i hela hans karriär och det märks han verkligen har gått in 100% till hela projektet. Men jag vill också ge stor cred till Noah Jupe (Otis) som levererar en av årets bästa skådespelarinsatser. Alla scener han och Shia har tillsammans är nästan förtrollande att kolla på. Det känns genuint, äkta, rått och ändå fyllt med värme. Där finns verkligen ett par starka repliker här som sätter sig direkt hos en. Lucas Hedges som en äldre Otis också är fantastisk, men det scenerna mellan Shia och Noah som är de starkaste.

Filmen är regisserad av Alma Har'el, hennes första långfilm efter att ha gjort lite kortfilmer och dokumentärer tidigare. Hon briljerar verkligen bakom kameran då hon verkligen vet hur och vad hon ska fokusera på under de rätta tillfällena. Det känns som att inte en enda sekund av bildruta är i onödan och att varje bild har något att säga (för att inte låta allt för pretentiös). Jag kan heller inte hjälpa att slutscenen på filmen och det som sägs och hur hon väljer att visa detta är något som kommer stanna kvar hos mig en väldigt lång tid framöver.

"Honey Boy" är verkligen en fantastisk film att beskåda, men verkligen hatten av till Shia LaBeouf för att verkligen har öppnat upp sig så som han gör här. Jag kan se folk tycka detta är självterapi på Shia's vägnar och att varför ska vi bry oss. Men faktum kvarstår att detta är en intrig historia som berör och att berättelsen bör berättas för eventuellt fler personer som befinner sig i samma sits som Shia och jag tror detta kan vara en film som även hjälper andra. Lägg även på några av årets bästa skådespelarinsatser från både Shia LaBeouf och Noah Jupe och ett förträffligt regi från Alma Har'el.