The Lighthouse

"The Lighthouse" är regisserad av Robert Eggers som tidigare gjort "The Witch" som enligt mig är en av de bästa skräckfilmerna som kommit ut under 2010-talet. Så jag såg väldigt mycket fram emot denna filmen och var en av de jag såg fram emot mest detta året. Jag försökte ändå hålla mig ganska neutral innan jag gick och såg den, trots många hyllade recensioner och att inte försöka hypa upp mig själv. Som tur var levde filmen upp till förväntningarna och det är inte bara en film som är bättre än "The Witch", det är också en av årets bästa enligt mig.

Robert Eggers gör det smarta valet i att filma filmen i 35mm med linser som man använde sig utav under 1910-1930-talet. Detta gör så att aspect ratio (bildformatet) blir ungefär 1.19:1, vilket betyder att bilden nästan är en fyrkant och påminner om gamla foton och filmer som kom från den här perioden. Allting i härligt svart & vit också. Genom att använda sig utav denna tekniken blir man som tittare mer isolerad i karaktärernas närvaro och man får själv en känsla av paranoid för allting är så centrerat, allting känns som en hemsk mardröm och det menar jag på bästa möjliga positiva mening. Sedan att det ser så snyggt ut kan också tilläggas. För de ser verkligen autentiskt ut och det är en av de vackraste filmade filmerna från i år. Det ser verkligen ut som något hämtat från förr i tiden.

Robert Pattinson och Willem Dafoe är de som är i huvudrollerna och det är de vi bekantar oss med under hela filmens gång. Via deras isolering och galenskap blir allting mer påtagligt. När de börjar prata om hur länge de varit på ön om det är 5 veckor, 2 dagar eller ett halvår blir man själv fundersam för filmen är smart på de sättet att inte säga eller visa hur lång tid det har gått. Det är fantastiskt filmskapande och är ett starkt tecken på att Robert Eggers vet vad han gör.

Filmen klassas som en skräckfilm och med all rätt. För vissa kanske man inte riktigt ser det, men detta är en väldigt ryslig film från början till slut. Bara idén att vara isolerad på en öde ö i det hemska vädret våra karaktärer befinner sig i, med en person du knappt känner är nästan en mardröm i sig. Men under filmens gång blir det mer och mer uppenbart att detta klassas som en skräckfilm. Kanske inte i den klassiska benämningen som att en seriemördare jagar folk, eller en människa som är besatt av en demon. Detta är en annan typ av psykologisk skräckfilm och är så mycket läskigare än majoriteten av skräckfilmer som kommer ut.

Musiken är också helt fantastisk. Stora delar av filmen består utav ett stort hornljud som kommer från en båt, det är otroligt simpelt men så effektfullt i att skapa stämningen. När hög pampig musik spelas, spelas den vid rätt tillfälle och när lugn och saka musik spelas, spelas den vid rätt tillfälle.

Jag kommer försöka undvika att berätta mer detaljerat vad som händer, för ju mindre man vet desto bättre och jag vill gärna att folk ska inte gå in och veta vad som försiggår med filmen. Detta är en skitsnygg film som vet exakt hur man skapar en isolerad och paranoid känsla medan man tittar på den. Det är en obehaglig film som känns som en mardröm man har, vilket jag tror är Robert Eggers tanke bakom den. Idén bakom filmen kom ifrån gamla sjömanshistorier och journaler som blivit dokumenterad från förr i tiden, vilket ger filmen ännu mer autenticitet. Robert Pattinson gör sin bästa insats i hela hans karriär och Willem Dafoe gör en minst lika bra insats. Med all rätt bör detta räknas som en sann skräckfilm, för få filmer lyckas krypa under huden på mig som denna gjorde. Jag hör fortfarande hornljudet från båten i fjärran.