Monos

Ibland kommer de där överraskande filmerna som inte har varit på ens radar, dyker upp och är väldigt bra. "Monos" är en sådan film och även ifall den har samma problem som med många utländska filmer, så höll den mig investerad i vad som försiggick hela dess speltid. Problemet jag pratar om är att där inte riktigt finns något slut, ett problem jag stött på väldigt mycket genom åren i att man väljer att berätta något som är grundat mycket i verkligheten och ska vara så realistiskt som möjligt, därav väljer man att sluta öppet och knyter aldrig an säcken i den historia man följt.

En sak jag verkligen tar med mig ifrån denna filmen är det fantastiska fotot. Detta är en råsnygg plåtad film, inte minst i första halvan när de befinner sig på de höga berget och man ser molnen undertill. Det är verkligen som något man ser i "Planet Earth" eller på National Geographic kanalen. Även när andra halvan är i djungeln använder man sig utav den för att skapa en mer förvirring. Det är varmare, men tätare och jobbigare och detta lyckas man återskapa väldigt bra med fotot.

Barnskådespelarna är väldigt bra. Någon som man säkert känner igen är nog Moises Arias som även medverkat i en rad Hollywood filmer som "The Kings of Summer" (underskattad film från 2013), "Ender's Game" och "Hannah Montana" som Rico. Men även alla de andra där de flesta är nykomlingar och inte gjort något annat är väldigt övertygande. En del har jämfört med "Flugornas Herre" och jag kan se likheterna, även ifall handlingen skiljer sig åt så är tematiken snarlik och vad barnen genomgår är ett liknande fall.

"Monos" är välgjord och regissören Alejandro Landes har haft en klar vision i vad han vill berätta. Även ifall jag inte gillar slutet och hur den faller i samma grop som många andra utländska filmer i att försöka berätta så realistiskt som möjligt, så är vägen dit väldigt bra. Barnen är övertygande i sina roller men bäst av allt är det magnifika fotot som kommer sitta kvar i minnet allra mest.