
Synopsis
Marianne & Leonard – Words of Love är en vacker men ändå tragisk kärlekshistoria mellan Leonard Cohen och hans norska musa Marianne Ihlen. Deras kärlekssaga började på den idylliska grekiska ön Hydra under 1960-talet där de var en del av den bohemiska gemenskap bestående av artister, författare och musiker. Filmen fokuserar på deras relation från de härliga dagarna på Hydra, en tid av fri kärlek och öppna relationer, till hur deras kärlek drev Leonard att utvecklas till en framgångsrik musiker."Ämnet hade kunnat vara intressant, men faller platt"
Jag känner väl mestadels bara till Leonard Cohen vid namn. Jag kan inte påstå jag har direkt lyssnat på någon av hans låtar förutom "Hallelujah" som alla andra på denna jorden har gjort. Men en dokumentärs jobb är att även ta en person man inte är så bekant med, eller inte bryr sig så mycket om. Och gör det till en så pass intressant dokumentär att man blir slukad upp utav allting. "Diego Maradona" är ett sådant exempel från detta året, eller fjolårets "Won't You Be My Neighbor?" som var en av mina favoriter 2018.
Men jag fick aldrig den känslan när jag såg denna. För mig handlade det mer om hur själva dokumentären var gjord och inte så mycket om innehållet. Regissören Nick Broomfield som har många andra dokumentärer i bagaget känns som en kunnig person i frågan. Men för mig kom det av sig som ett amatörprojekt och något jag själv hade kunnat göra när jag gick på gymnasiet.
I början hör man bara en massa röster från de som intervjuas så tänker man att det är den typen av dokumentär som bara kommer ha röster med arkivbilder genom hela. Men helt plötsligt 20 minuter in klipper den till personen som blir intervjuad sittandes och pratar och från det så får man se personerna som blir intervjuade i bild. Det blir som två helt olika stilval som krockar med varandra de första minuterna och man blir nästan förvirrad i onödan. Inte nog med det, men han använder också "fade in" mitt i intervjuerna när någon pratar och ibland "hopp-klipper" han som man brukar göra i reality program. Det är oftast vanligast att man "hopp-klipper" i en dokumentär och det fungerar. Men "fade in" mitt i en intervju som fortsätter prata är verkligen fult och känns som en amatör har klippt ihop filmen.
Sedan mot slutet av dokumentären så får vi se regissören Nick Broomfield resa till grekiska ön Hydra där han besöker någon som bott på ön jättelänge. Men här känns det plötsligt som en annan dokumentär och Nick Broomfield är framför kameran vilket han aldrig varit innan. Alla dessa olika stilvalen och tekniska sakerna tog mig ur dokumentären helt och hållet. Det förstörde innehållet att jag nästan glömde bort vad man egentligen borde fokusera på.
Jag har väl sett värre dokumentärer, men utav nyare dokumentärer som kommit ut är det helt klart en av de sämre. Kolla bara på 2018 som var ett guldår när det kom till dokumentärfilmer. Om jag inte bryr mig på allt det tekniska och stilvalen och enbart fokuserar på innehållet i sig. Så är det väl inget fel på det, men jag fick ingen mersmak att kolla upp Leonard Cohen som person eller början lyssna på honom. Hans livshistoria i sig är heller inte så värst intressant egentligen. Det enda som verkligen berör är slutet, men det var det. Där var personer som satt under eftertexterna och snyftade, så det är helt klart en dokumentär som kan och kommer gå hem hos de mer ingrodda fansen.
"Marianne & Leonard: Words of Love" har biopremiär 11 Oktober
