Synopsis
Dani och Christian är ett ungt amerikanskt par vars förhållande håller på att krackelera. Men efter att Dani råkar ut för en familjetragedi håller sorgen dem samman och Dani följer med Christian och hans vänner till en avlägsen by i svenska Hälsingland där de ska få vara med om ett unikt midsommarfirande som bara sker vart nittionde år. Vad som börjar som ett harmlöst sommaräventyr i midnattssolens land förvandlas till något mycket mörkare när den sektliknande byn bjuder in dem att delta i ett firande som får det idylliska paradiset att kännas allt mer obehagligt och hotfullt. Från Hereditary-regissören Ari Aster kommer en krypande otäck filmisk saga där en värld av mörker uppenbarar sig i fullt dagsljus.Efter fjolårets "Hereditary" har Ari Aster många ögon på sig. Filmen kanske fick blandad kritik från generella publiken, medan kritiker hyllade den. Jag själv ansåg det vara en av de bästa filmerna från förra året. Så naturligtvis är man nyfiken på vad han ska göra härnäst och en skräckfilm som utspelar sig i Sverige på midsommar får verkligen upp ens nyfikenhet. Och även ifall filmen kanske inte når upp på samma nivå som "Hereditary" för min del, är detta fortfarande en väldigt unik film.
"Midsommar" brister för mig ligger i två saker.
Det ena är att där är saker den inte fullföljer och avslutar. Det ena är början med huvudpersonen Dani (Florence Pugh) och hennes familjeliv, som man tror kommer ha en viss påverkan mot slutet av filmen. Men som mer eller mindre rinner ut i sanden allt eftersom filmen pågår. Där är fortfarande hintar på det och det är en stor motivation i hur karaktären utvecklas och hennes val i filmen men det känns som det skulle ha större inverkan på storyn då det ändå tar upp 20-30 minuter av filmens speltid. Där är även en deformerad karaktär som blivit avlad fram som har en viktig roll i detta svenska samhälle, som man bygger upp. Men som i slutet bara försvinner totalt och även där får man inget avslut eller vad poängen ens var.
Det andra är att filmen är mer förutsägbar än vad "Hereditary" var. Vi har de klassiska huvudpersonerna som befinner sig långt ute på landet utan mottagning, folk försvinner utan att karaktärer reagerar normalt (detta kan dock bero på att de är höga och allting känns som en LSD tripp för dem). Även halvvägs in i filmen kändes det som att jag kunde lista ut hur de skulle sluta och hade mer eller mindre rätt.
Men det betyder inte att "Midsommar" inte är sevärd, tvärtom! Den erbjuder fortfarande en viss unikhet framförallt när det kommer till moderna skräckfilmer som idag bara handlar om demoner och spöken och en massa jump-scares. Ari Aster har en vision och ett öga för regi till skräckfilmer som gör att filmerna sticker ut (till det positiva). Där är inte en enda tråkig eller dålig sekund i "Midsommar" och man kan inte ta bort ögonen från den.
Ari vet exakt hur mycket att visa av de groteska bilderna och våldet och lyckas bygga en obehaglig stämning. Vilket är så mycket läskigare än någon jump-scare. Det är detta jag kommer ta med mig ifrån filmen. Du som tittare blir omsluten av allting som inträffar och man själv hamnar i en slags trans som är obeskrivlig och svår att ta sig ur. Kameraarbetet och klippningen hjälper enormt också i att skapa denna känsla och stämning.
En intressant notis jag märkte under visningen jag var på och det förstörde lite för mig. Men det var att ungefär hälften av publiken satt och skrattade åt de obehagliga scenerna. Nu är där redan en bit komiska undertoner genom filmens gång som är menade för humor, men Ari Aster lyckas balansera tonerna väldigt väl och de känns inte malplacerat. Men det är främst under de obehagliga, udda och obekväma scenerna där svenskarna är i fokus som folk skrattade. Jag undrar om detta är för att vi i Sverige ser det på ett helt annorlunda sätt och detta är en amerikansk vrickade syn på oss och vi skrattar istället åt det för den absurda synen och att vi ser det på ett annat sätt gentemot resten av världen. Det blir intressant och ser hur vi svenskar se på filmen.
Till slut vill jag bara ge cred åt alla skådespelarna. Florence Pugh levererar en kraftsmäll till insats och jag befarar att akademin kommer ignorera skådespelet i denna, precis som de gjorde med Toni Collette i "Hereditary". Även de svenska skådespelarna levererar trovärdigt och jag har nog aldrig varit så rädd för ett gäng svenskar i hela mitt liv.
"Midsommar" kanske inte når upp på samma nivå som "Hereditary" för mig. Främst då jag känner där var lite för många lösa trådar som inte riktigt fick ett avslut, samt den kändes lite mer förutsägbar. Men det är fortfarande en unik skräckfilm och framförallt lyckas Ari Aster ännu en gång skapa en specifik obehaglig stämning och där atmosfären ligger i centrum. Detta är tusen gånger mer effektfullt än någon jump-scare som helst och jag tar hellre denna typen av skräckfilm vilken dag som helst. Precis som med "Hereditary" så är detta en skräckfilm som bör ses om flera gånger för att förstå och komma djupare ner i den, än vad en första titt ger. Vilket jag med största sannolikhet kommer göra också. Jag kommer gladligen också följa Ari Aster's karriär och är spänd på vad för film han kommer göra härnäst.
Midsommar har biopremiär 10 Juli
