The Dirt

The Dirt, som är baserad på boken av samma namn, berättar den sanna historien om ett av tidernas mest ökända rockband – Mötley Crüe. Bandet som var stilbildande när de grundades 1981 och släppte sitt första album samma år; ’Too Fast for Love’. Detta banade väg för alla andra ”hårband” som dök upp under resten av decenniet, såsom Bon Jovi, Poison, Def Leppard, Skid Row, Quiet Riot, Cinderella, Ratt och Winger.

Att vara med ett rockband i Los Angeles under 80-talet var det coolaste som fanns. Rockstjärnorna deltog i en sorts tävling om vem som kunde vara mest extrem när det kom till ”sex, drugs and rock n roll”. Whisky, porrstjärnor, bilkrascher, överdoser och död var någonting som nästan blev synonymt med ett rockband – och Mötley Crüe var och är fortfarande det mest ökända.

Boken som berättar om denna tid i början av deras karriär är numera nästintill en klassiker och har inte bara tilltalat trogna fans. Även slipsnålar helt utan intresse för rock har fastnat med skräckblandad förtjusning av händelserna; så extrema att man som läsare skiftar från chock till tvivel och sedan tillbaka till chock.

Faktumet att det är en väldigt bra bok behövs inte understrykas. Självklart tänkte Hollywood omgående om potentialen för en filmatisering. Och varför inte? Det är en ofantligt bra historia där det finns mycket att hämta för att göra en underhållande filmupplevelse, inte bara för fansen utan även för personer som helt enkelt vill se en bra film. Boken, fast i rörligt format. Vad kan gå fel?

Filmatiseringen har varit under utveckling väldigt länge. Samtliga bandmedlemmar har tydligen gång på gång varit bestämda med att de inte velat göra en film om den inte görs på rätt sätt. Nu är då filmen äntligen gjord och har blivit släppt. Bandet står som producenter och har dessutom återförenats för att släppa ny musik i samband med filmen. Så nu, efter så många år, borde de ju vara nöjda. Man kan förstå att ett sant Crüe-fan var exalterad över att äntligen få ta del av den totalt skandalösa men sanna historien om ett av tidernas bästa och coolaste band. Och man kan även förstå besvikelsen när detta fan inser att filmen är dålig.

The Dirt är en totalt bortkastad chans att göra något väldigt speciellt. Inblicken i livet som rockstjärna på Sunset Strip i 80-talets Los Angeles saknas och vi får istället ta del av banaliteter som vi redan har sett i andra filmer av samma natur. Något som är så fundamental i Mötley Crües karriär och historia och som gjorde boken till den bästsäljare som den blev är helt frånvarande. Allting bara fladdrar förbi utan att någon egentlig uppmärksamhet åläggs detta kapitel i deras liv. Och detta kan sägas om i princip allting i filmen. Händelserna byter av varandra i ett så bekymmerslöst tempo så att man aldrig får ett fäste för varken karaktärer, tid eller känslor. Allting bara rullar på utan några bestående konflikter eller upp- och nedgångar.

Skådespelarna som fått chansen att gestalta dessa ikoner framstår mer som småbarn som har klätt ut sig till bandet i fråga. Ingen spelar heller trovärdigt. Det hela bidrar till ett så diffust porträtt av musikerna så att man hela tiden är medveten om att det är en film man tittar på. Man sugs inte in i scenerna som man gör i liknande filmer, som Bohemian Rhapsody eller Walk the Line.

Det hela är berättat på ett bedrövligt sätt, då filmen använder sig av berättarröst som skiftar mellan bandmedlemmarna. Berättarröst överlag är något som är väldigt kontroversiellt inom film. Många hävdar att det enbart bör användas om det tillför någonting utöver att endast förklara för tittaren vad den ser på skärmen. Och den här recensenten håller helt med. The Dirts berättarröst är totalt poänglös och bidrar istället till irritation istället för en gedigen filmupplevelsen. Dels på grund av skiftet mellan de olika bandmedlemmarna, men även skiftet i tempus. Mestadels är det berättat i preteritum; alltså dåtid. Men helt plötsligt skiftar de till presens; nutid. Lägg till helt omotiverade brytningar av fjärde väggen som också dyker upp från ingenstans så har man hundra minuter film med bedrövligt berättande, svagt skådespel och total brist på engagerande dramatik. Överlag, en total besvikelse.