Hjärter Dam

Dronningen eller Hjärter Dam som den heter på svenska, har på väldigt kort tid fått en del buzz omkring sig. Den hade premiär på Sundance Filmfestival där den vann publikens pris i "World Cinema - Dramatic" och likaså på Göteborgs Filmfestival vann den "Best Nordic Film" av publiken. Jag minns i början av Januari när jag var på Stockholms filmdagar så visade de olika klipp på kommande filmer varav en scen verkligen väckte mitt intresse. Det var bara ett klipp från denna filmen och känslan och stämningen klippet gav gjorde att jag blev väldigt intresserad av att se filmen.

Där är många starka aspekter med denna filmen, inte minst i dess tabuhandling som jag anser fler mainstream filmer bör våga sig på. Detta är en film som ändå vågar, även ifall man i sort sett har sett liknande saker i kanske mindre kända filmer. Men jag snackar just om mainstream filmer som den vida publiken går och ser på bio, så är detta ganska ovanligt.
Filmen spelar också på många lager av manipulation och det är mot slutet man verkligen förstår meningen med titeln på filmen. Vi får inte alla svar besvarade, men vi förstår alla karaktärers handlingar och varför de gör som de gör, vilket är en viktig detalj. Filmen tar sin tid att bygga upp och när den sexuella relationen väl inträffar är det inte ur det blå.

Filmen lider dock som med många andra nordiska filmer i att slutet kommer lite från ingenstans. Där är flera gånger jag satt och trodde att filmen skulle sluta eller var på väg att runda av. Men istället fortsatte den i ytterligare 10-20 minuter och när slutet väl kom så kom det lite från ingenstans. Detta är något som jag märkt många nordiska filmer har gemensamt, fast jag kan tycka Sverige är sämst på det om man jämför med Danmark eller Norge.

Dronningen är en intim och sensuell dansk film som vågar berätta en tabuberättelse för mainstream publiken. Men vad jag verkligen gillar här är också karaktärernas motivation och varför de gör som de gör. Filmen tar sin tid att bygga upp och när de väl inträffar förstår man varför de händer. Fotot och musiken tillför också väldigt mycket och skapar en viss stämning, som är lite svårt att sätta ord på. Trine Dyrholm levererar som alltid och är en äkta dansk talang skatt. Det ska bli intressant och se vad den generella publiken tycker om detta när den väl släpps.