The House That Jack Built

Det är lika bra att jag redan nu säger att jag inte gillar Lars von Triers filmer. Jag har inte sett alla, men utav de jag har sett har inget fallit mig i smaken och försöker därav undvika mycket av det han är involverad i. The House That Jack Built är dock den jag har tolererat mest utav alla hans filmer, därav är det min favorit av alla hans filmer. Anledningen är nog för att den ändå har en någorlunda rätlinjig berättande och blir aldrig typiskt von Trier flummig fören de sista 20 minuterna.

Vad som gjorde att jag aldrig blev förbannad eller tröttande på filmen under dess speltid var Matt Dillon som Jack. Han sålde rollen som seriemördare otroligt bra och för mig gav han en av 2018års mest underskattade skådespelarinsatser. Tack vare ett berättande som är lätt att följa också, så stärktes hans presentation och det gömdes inte under en massa filosofiska och artistiska val som Lars von Trier annars brukar göra.

Visst är där en del filosofi i dialogerna som Jack har med Verge som man hör under filmens gång. Men det är inte på det plan att det blir flummig och jag himlar med ögonen, utan det känns som en ganska så naturlig dialog som dessa två personer har med varandra. Då det också går in på hur det funkar i en seriemördares huvud, vilket såklart är ett intressant ämne.
Filmen blir dock väldigt artistisk och flummig mot de sista 20 minuterna. Även ifall jag förstod någorlunda vad det skulle symbolisera och betydde, så åter igen är det inte för mig. Det är därför det också blir det sämsta med filmen för mig, medan jag kan se andra anse det vara det som sammanfattar filmen perfekt i sin helhet.

The House That Jack Built går att sammanfatta för mig enkelt. Det är den mest toleranta Lars von Trier filmen jag har sett utav hans filmer och därav blir det hans bästa från mitt perspektiv. Mycket tack vare Matt Dillons presentation i huvudrollen som seriemördaren Jack. Det blir dock väldigt von Trier och flummig mot slutet och det är där filmen tappa mig. Men överlag skulle jag rekommendera filmen enbart för Matt Dillons insats, vilket jag tycker är värt en titt för. Som med alla von Triers filmer är detta inte för alla, men det är nog hans mest simplaste film rent berättarmässigt trots ämnet filmen handlar om.