Synopsis
Lyckligare kan ingen vara kretsar runt fem par i olika generationer. Deras liv vävs samman av tillfälligheter men ibland genom mycket avsiktliga val där den gemensamma drivkraften är sökandet efter kärlek. En dråplig och rörande film om mänsklighetens främsta gemensamma nämnare, längtan efter att älska och att bli älskad.Lyckligare kan ingen vara är en svensk variant av Love Actually och är nog den de flesta folk kommer tänka på när de ser denna. Flera olika människors liv där kärlek står i fokus. Men istället för att likna Love Actually så påminner filmen mer om de andra dåliga kopiorna så som Valentine's Day och New Year's Eve. Det är inte så bra skrivet och man räknar ut ganska fort vad hela poängen och meningen med filmen är, långt innan karaktärerna i filmen gör det.
Filmen är fylld med kända svenska skådespelare så som David Hellenius, Helena Af Sandeberg, Filip Berg, Kjell Bergqvist, Sanna Sundqvist, Adam Lundgren, Celie Sparre, Dilan Gwyn Monica Albornoz och Eagle-Eye Cherry. Men ingen ger någon direkt bra insats eller trovärdighet i karaktärerna. Det blir bara kända svenska ansikten agerandes mot varandra. Speciellt David Hellenius som försöker agera dramatiskt men fallerar totalt. Om det beror på manuset som Staffan Lindberg skrivit eller en mix av båda vet jag inte. Oavsett så känns inget trovärdigt när "karaktärerna" pratar om deras kärlek för varandra.
Den enda som har någon form av behållning under hela filmen är Kjell Bergqvist som en äldre ensam man. Jag tror det är för att Kjell inte överspelar sin roll i sitt typiska Kjell Bergqvist sätt som han gör i många andra roller. Hans karaktär är i alla fall den mest intressanta och den som kommer av sig som en karaktär mest av alla. Där är faktiskt en genuin scen med honom i filmen som känns äkta, vilket var den enda gången i filmen jag verkligen kände att där var något. Men utöver det så är allting gjort som en vanlig typisk svensk film.
I sin helhet är Lyckligare kan ingen vara en särskilt bra film. Den förlitar sig för mycket på dess set-up och tror den kommer leverera på skådespelarnas namn och mysighetsfaktorn (plus det faktum att filmen spelade in i New York är en stor marknadsföring). Men det räcker inte när du har ett ganska så dåligt skrivet manus där ingen karaktär känns genuin eller äkta. Även skådespelarnas insatser är inte trovärdiga för fem öre och det enda jag ser är skådespelarnas ansikte och inget annat. Den enda som kommer iväg med hedern i behåll är Kjell Bergqvist vars karaktär kunde fått sin egna film egentligen istället för vara inklämd i denna. Men jag sitter inte och var förbannad på filmen under dess titt. Det är en film som kommer och går och lämnar inget större intryck på en. Jag kan se personer tycka den är lite mysig under 2 timmar, innan de går vidare med sina andra vardagliga sysslor.
