Synopsis
På Ekskuggan börjar något förändras när Monika flyttar in. De boende beter sig allt märkligare, och när nattpersonalen vägrar komma till jobbet förstår Monikas son Joel att något är fel. Hans mamma hemsöks av något skrämmande och alltför välbekant, något som både han och hon trott de lämnat bakom sig. En sak har dock varit tydlig från början: till Ekskuggan kommer du för att dö.
Sverige har under de senaste fem åren haft en boom inom skräckfilm, vilket jag tycker är väldigt kul. Jag känner några som jobbar med genren, och även om resultaten ibland svajar, är målsättningen alltid att få göra genrefilm i det här avlånga landet. Det är verkligen roligt att se fler sådana filmer göras på senare tid.
"Hemmet" har fått en del hype kring sig, dels för att det är en populär bok av författaren Mats Strandberg, som också är aktuell med serien Färjan på SVT, och dels för att filmen hade premiär på en av de större filmfestivalerna – South by Southwest – i mars tidigare i år.
Jag gillar idén med den här filmen. Det finns något obehagligt med äldreboenden, särskilt nattetid, och jag har själv varit på ett sådant en gång i mitt liv. Så jag förstår verkligen att det är en guldgruva för inspiration. Även om man sett det tidigare (inte första filmen där äldre personer är läskiga).
Anki Lidén är bra i rollen som Monika, den äldre mamman som läggs in på ett äldreboende av sin son Joel, spelad av Philip Oros. Jag tycker att de lyckas få fram en stark dynamik i mor–son-relationen och hur den påverkar framför allt sonen. Filmen var som starkast när detta drama stod i fokus – för precis som i alla bra skräckfilmer ligger grunden i ett välskrivet drama.
Det finns några jump scares som påminner om den billigare typen, där man mest försöker få publiken att hoppa till bara för sakens skull. Det är förvisso inte den klassiska "en katt hoppar fram och ett högt ljud hörs"-typen, utan ljudet kommer när något faktiskt obehagligt inträffar. Det finns en scen där det är effektivt, men i övrigt är jag inget fan av jump scares och tycker ofta att det är en billig utväg.
Trots en speltid på bara 90 minuter känns filmen ändå lite längre, kanske för att den tar sin tid och tempot är ganska långsamt. Den känns på sina håll väldigt "svensk", på både gott och ont. Jag kände stundtals att jag inte var helt engagerad i vissa karaktärer eller händelser.
Jag tror att regissören Mattias Johansson Skoglund har inspirerats av vissa A24-producerade skräckfilmer, för filmen har en liknande känsla. I kombination med det klassiskt svenska blir det något av en slow burn – vilket förstås helt beror på vad tittaren förväntar sig och är ute efter.
Av de svenska skräckfilmer som gjorts sedan 2020 tycker jag ändå att det här är en av de bättre, då det märks att Mattias Johansson Skoglund har en vision som faktiskt lyser igenom.
