Synopsis
Nästan tre decennier har gått sedan det fruktade raseri-viruset läckte från ett biologiskt vapenlaboratorium. Tack vare en hårt hållen karantän har vissa överlevande funnit sätt att existera bland de infekterade. En sådan grupp har slagit sig ner på en liten ö, förbunden med fastlandet via en tungt försvarad väg.
När en grupp ger sig av på ett uppdrag inåt fastlandets mörka inre, upptäcker de hemligheter och fasor som inte bara muterat de infekterade, utan även andra överlevande.
"Lider av samma problem som jag har med första filmen"
"28 Years Later" är uppföljaren till både "28 Days Later" och "28 Weeks Later". Jag fastnade aldrig för "28 Days Later" eller blev lyrisk när jag såg den. Jag tycker att första halvan är betydligt mer intressant och bättre än den andra, där jag tappar intresset när militären dyker upp.
"28 Weeks Later" minns jag som en ganska generisk zombierulle med alldeles för mycket skakig kamera.
Så jag såg faktiskt inte om filmerna inför denna, då jag inte hade något större sug. Den här filmen följer lite samma mönster som den första för mig – jag gillar första halvan, men tappar intresset under den andra.
Det beror nog på att den riktiga huvudpersonen, Spike, inte är särskilt intressant för mig. Karaktärer som Dr. Kelson (Ralph Fiennes) eller Jimmy Crystal (Jack O'Connell), som introduceras i början och sedan dyker upp igen mot slutet i en slags twist, är mer engagerande – likaså Spikes pappa, spelad av Aaron Taylor-Johnson. Alla dessa skådespelare är roligare att följa baserat på det lilla vi får veta om dem.
Men majoriteten av andra halvan – eller filmens huvudfokus – handlar om att Spike försöker ta sin mamma till fastlandet för att söka hjälp hos Dr. Kelson, i hopp om att kunna bota henne. Det är... okej, antar jag.
Men det blev aldrig särskilt spännande eller intressant jämfört med uppbyggnaden i första halvan.
Det är fortfarande coolt att återvända till den här världen och se hur den har utvecklats, även om vissa saker ändrats jämfört med vad som fastställdes i de tidigare filmerna. Hade jag varit ett fan kanske jag hade reagerat mer – men som det är nu bryr jag mig inte särskilt mycket.
Danny Boyles regi märks tydligt, vilket jag uppskattar. Han lyckas få till ett par riktigt coola och snygga scener – särskilt hur han klipper vissa montage, eller stannar bilden helt när en zombie dör av en pil eller något annat vasst. Eller hur de använder dikten "Boots" inspelad av Taylor Holmes som även hörs i trailern. Det var nog den starkaste scenen i filmen.
Det blir ännu mer imponerande när man vet att majoriteten av filmen spelades in med en iPhone 15 Pro Max.
För mig var detta dugligt och bra – men inget jag kommer prisa till skyarna, då jag som sagt inte är något större fan av filmserien. Första halvan höll mig intresserad, sen kom andra halvan och gjorde mig desto mindre engagerad.
PS: Många kommer nog skriva om Edvin Ryding och hans medverkan i filmen. För mig tillförde hans karaktär inte särskilt mycket (även om han återigen var mer intressant än Spike). Han är med i filmen i kanske 10 minuter, och man hade kunnat skrota hela biten med de svenska soldaterna. Den informationen han tillför hade man lika gärna kunnat ta upp i början – särskilt eftersom det ändå finns informativ text där om vad som hänt under de senaste åren.
