Sinners

Precis efter att jag skrivit i min senaste recension att filmåret 2025 varit sämre än 2024 hittills, så kommer årets bästa film bara för det.
"Sinners" är skriven och regisserad av Ryan Coogler, en regissör som utan tvekan är en av de bästa som jobbar i branschen idag. Även om han står för en av de bättre MCU-filmerna, så är det hans filmer utöver "Black Panther" som verkligen imponerar på mig. Med "Sinners" visar han att han inte har förlorat sin touch och är här för att stanna.

Vad jag verkligen älskade med denna film är att den är så visuellt slående, där varje bildruta känns viktig för storyn och karaktärerna. Det finns en 10 minuter lång video där Ryan Coogler går igenom de olika filmformaten som filmen släpps i, då den filmades delvis med IMAX-kameror (tyvärr var inte pressvisningen i IMAX, men jag är lite sugen på att se den igen bara för det). Där berättar han också hur bildrutorna ändras i takt med storyn och för diverse scener, inte bara för berättelsen, utan också för att tittaren ska bli mer uppslukad.

Det finns en scen där man kombinerar gammal musik med modern, och inte bara musiken är fantastisk, utan även det visuella för att berätta att det gav mig gåshud. Det är heller inte bara en scen för att visa upp en teknisk detalj, utan en scen som är en vändpunkt i filmen och nog den viktigaste scenen i hela filmen för att föra allting framåt.
Här tror jag också att vårt svenska stjärnskott Ludwig Göransson hade ett och annat att säga om, då han inte bara gjort musiken till filmen utan även är exekutiv producent.

Michael B. Jordan spelar dubbla roller och gör det riktigt bra. Det är inte bara Michael B. Jordan x2, utan han får dessa karaktärer att kännas unika och kan skilja dem åt beroende på vem som står framför kameran. Visserligen använder man färgkoder här, där den ena har blått medan den andra har rött. Men senare i filmen har de inte detta och kunde ändå skilja dem åt.
Men precis som Michael B. Jordan var stjärnskottet i Cooglers första film "Fruitvale Station", så är stjärnskottet denna gång Miles Caton, som gör sin första film någonsin, och han kommer vi garanterat att se mer av i framtiden.

Den marknadsför sig som en vampyrfilm, och det är de också, vilket inte borde komma som en chock för någon. Men om man har sett "From Dusk Till Dawn" så lär man förstå vilken typ av uppbyggnad som Coogler blivit inspirerad av (vilket han själv sagt är en stor inspiration till filmen).
Vampyrerna är inte i fokus första halvan, och man integrerar inte bara musiken, utan även ljudet och karaktärernas olika berättelser för att placera tittaren i södra USA på 30-talet. Det handlar snarare mer om folks drömmar, resor, historier och rasdiskriminering än en renodlad vampyrfilm med massor av blod. Även om man också får det vid tredje akten.

Vad jag kanske hade önskat är att karaktärerna som är kvar inne i baren för att överleva, hade antingen lärt känna dem lite mer eller gjort dem mer minnesvärda. När några karaktärer väl sedan dog, kände jag inte så mycket för dem. Huvudpersonerna är fantastiska, men förutom Wunmi Mosaku och den kriminellt underskattade Delroy Lindo, så brydde jag mig inte om några andra i filmen.
De behöver inte vara välskrivna, men åtminstone lite mer minnesvärda.

Men detta är en film som verkligen rekommenderas på bio, speciellt i IMAX om det går, då filmen verkligen utnyttjar det till sitt berättande. Musiken, ljudet och berättelserna är de som kommer att stanna kvar hos mig länge, och kombinationen av att göra detta till en vampyrfilm och samtidigt hedra vampyrreglerna som vi sett i filmer gör det hela bara mer underhållande och roligare.
Det finns så mycket jag respekterar och uppskattar med denna film, och jag är glad att Ryan Coogler fortfarande kan leverera fristående filmer och inte fastna i MCU-maskineriet.