Jacob Kressner (vänster) och Lukas Sjögren (höger)
Fotograf: Anton Karlsson
Cinetaste har fått en intervju med regissörerna Jacob Kressner och Lukas Sjögren som driver produktionsbolaget Förbannade Myror.
Nyligen visades deras senaste två kortfilmer, "Arbetsmyran" och "Detta förbannade Oväsen", på bio och kommer att släppas inom kort på DVD och Blu-Ray med härligt extramaterial.
De håller även just nu på att planera för sin kommande långfilm.
För de som befinner sig i Stockholm kan man under kulturnatten den 26 april också besöka dem i filmtältet som kommer att vara ute på fältet på Gärdet. Där kan man gå dit och se deras kortfilmer och även prata med dem.
Berätta lite om om hur allting startades.
Jacob:
- Vi träffades för sju år sedan på en arbetsintervju på en biograf där vi fortfarande extraknäcker. Men då var vi på denna arbetsintervju. Sen åkte vi tåg hem därifrån, pratade lite och insåg att vi båda hade en dröm om att leva på att göra film i framtiden. Vi började jobba med varandra, prata om film, och kolla på film. Sedan har vi under sju års tid utvecklat en vänskap som har blivit en arbetsrelation. Beslutet att starta ett bolag kom ganska tidigt, redan 2022.
Lukas:
- Vi hade pratat om det länge, sen gick det några år där vi gjorde film och jobbade med varandra. Vi var ju FAD (First Assistant Director) på varandras filmer, men jag vet inte när vi började prata om produktionsbolag, men det känns som det legat i luften länge.
Jacob:
- Det låg i luften länge. Att jag tror att vi kom in på idén att vi ville skriva manus och producera tillsammans. Det var ju 2022, efter att vi båda gjort klart två kortfilmer samtidigt, och då var det på något sätt som att våra scheman öppnades upp och det blev en öppning för oss att börja på projekt tillsammans, och då kändes det ganska självklart att vi ville göra det.
Jag tror ändå att vi hade pratat om det länge, att det inte riktigt hade funkat utan. Vi pratade mycket om hur vi ville göra film strax innan vi började, och det kändes bara helt naturligt.
Lukas:
- Vi har verkligen känt att vi vill samma sak. Vi drivs av tidlösa berättelser, och vi vill utmana formatet. Det är väldigt synkade projekt som bara älskar det vi gör, och det finns en naturlig synergi i hur vi arbetar nu. Jag har inte kollat tillbaka en sekund sedan vi startade bolaget och gör ännu fler filmer. Det är ett av de bästa besluten i mitt liv.
Hur känns det att vara ung filmskapare i det svenska filmklimatet som vi har idag?
Jacob:
- Att det finns motgångar. Det är mycket problemlösning, som det alltid är. Vi ville göra film för oss själva och vi har väldigt egen smak på filmer. Vi vill göra filmer som man kan kolla på om hundra år, men känner lika starkt för dem, och det känns som att det kanske är svårt att göra den typen av film i Sverige.
Det görs inte så mycket film, och det ger inte mycket pengar till den typen av film. Det mesta som görs i Sverige generellt är väldigt mycket här och nu. Mycket politiskt. Och ja, det är en motgång, att vår film inte riktigt passar till det som görs mycket.
Lukas:
- Jag kommer ihåg när jag tog examen. Jag pluggade filmmanus i tre år och vi var väl ungefär 25 personer som tog examen, och två år efter att vi tog examen så var det bara jag kvar som försökte göra film. Det är en sådan bransch som inte släpper in någon som är lite fientlig. Jag tror att man långsamt inser att branschen är sådan och man måste vara lite tjockhudad, göra sin grej och bara våga fortsätta.
Man får 700 motgångar under flera års tid. Man måste bara vara dum i huvudet och fortsätta göra det för att det är större. Nu gör jag det tillsammans med Jacob, och det gör det mycket enklare att faktiskt få göra vår grej och bara göra bättre och större filmer.
Att utvecklas personligen och inte förlita sig på att en rik person på institutet ska ge oss pengar. Händer det så händer det, jag välkomnar det. Men det är ingenting man kan vänta på.
Jacob:
- Kan komma in lite från sidan men också satsa mycket på sociala medier och marknadsföring för att bli märkta. För att bevisa sig själv, för att kunna visa det vi gör så mycket vi kan. Men vi har ingen plan. Vi är ganska negativa kring hela branschen, filmfestivaler och hela det traditionella sättet att ta sig upp i Sverige [skrattar].
Vi har inga förväntningar på att vi ska lyckas den vägen utan vi vill bara göra film och det är det som är det viktiga för oss; att kunna, så länge vi kan fortsätta göra filmen så som vi vill, göra film, och vi kan hitta lösningar för det, så kommer vi fortsätta göra det för alltid och det spelar inte så stor roll för oss hur framgångsrika och kända vi är.
Det är inte därför vi vill göra film. Vi vill göra film för att vi vill beröra människor och få människor att märka oss och skapa en egen publik som består av jättemånga olika människor. Inte så mycket rikta in oss på en viss typ av människor. Vi vill bara göra film som alla kan titta på och bli berörda av.
Vi tror att "bra" film är någonting som är gränsöverskridande. Det får människor att samlas och koppla ihop människor.
Lukas:
- Vi är bara berättare som vill skapa känslor och tankar om att berätta något. Vi är inte intresserade av att formas in i vad svensk film ska vara. Vi vill göra vår film och bara göra det så bra vi kan och säga det vi behöver säga.
Jacob:
- Och vi får fantastisk hjälp att klara det här. Att vi hjälper varandra jättemycket. Men det är så många människor. Vi försöker bygga ett eget litet community. Att bara ha människor som man älskar och som man kan umgås med privat och professionellt och bygga långsiktiga relationer. Det är jätteviktigt, både för att man ska lyckas men också för att man ska kunna fortsätta göra film.
Lukas:
- Det känns som den där familjen bara växer och växer och för varje projekt numera så har man fått ett fint kontaktnätverk med fantastiska människor.
Bakom kulisserna på filmen "Arbetsmyran"
Foto: Anton Karlsson
Jag tänker på de två senaste filmerna ni har gjort. Berätta lite kort om vad det är för typ av filmer som ni har gjort och vad de handlar om.
Lukas:
- Min film "Detta förbannade oväsen" är en surrealistisk skräckdrama. Lite inspirerad av Emir Kusturica-filmer, lite Ingmar Bergman, Charlie Kaufman.
Väldigt mörk och det är där jag vill skapa en drömsk film om tid och det samhälleliga oväsendet vi lever i. Där det är mycket intryck och mycket röster, och de skapar en mardröm om en man som försöker lämna intryck och ett uttryck för en värld som inte lyssnar och där allting bara existerar i en slags meningslöshet, tomhet.
Väldigt svårt att sätta i ord. Men en väldigt drömsk, obehaglig film om att existera och att vara människa på jorden.
Jacob:
- Jag har gjort en kortfilm som heter "Arbetsmyran" och det är också en surrealistisk skräckfilm. Det handlar om en arbetare på ett dystopiskt byråkratiskt bolag där han sitter vid ett skrivbord och skriver på en dator. Det är lite oklart vad han gör, så det är ganska meningslöst, men jag tror inte att han bryr sig så mycket om det. Det handlar om att han är i någon slags dvala som människa, vilket kommer ifrån att han har gett upp en dröm för länge sedan. Och det börjar krypa ut myror från under hans hud och de här myrorna får honom att vakna upp och se sin situation, och det får honom att inse hur mycket han hatar sitt liv. Det får honom att gå igenom en resa där han på något sätt försöker förbättra sitt liv och göra en förändring.
Filmen härstammar ifrån känslor kring hur svårt det är att bara allmänt göra det man vill i livet och hur svårt det är att bygga en karriär på det. Och det är väldigt många människor som ger upp och blir olyckliga på grund av det. Det som de flesta människor ångrar på dödsbädden är att de inte gjorde det som de ville göra under sitt liv.
En både hemsk men också fin berättelse. En film om att bara göra det som man vill göra och att leva för sig själv och inte ge bort sin vilja till andra människor, som väldigt många människor gör.
Jag blev väldigt inspirerad när jag hörde riktiga historier om människor som vill förändra sina liv sent i livet, men de blir lyckliga till slut. Det finns sådana berättelser om människor som säger upp sig på sina jobb. Jag blev väldigt inspirerad av sådant och filmen är väl bara ett löfte till mig. Ett löfte till mig själv att jag aldrig ska ge upp och att jag bara ska fortsätta kämpa. Och det hoppas jag att fler människor gör.
Var kommer all den här kärleken ifrån till att ni ville satsa och jobba med film? Har den alltid funnits där?
Jacob:
- För min del har jag alltid tittat på film, och jag har alltid blivit väldigt berörd av att göra det. Min relation till min pappa är genom film, och vi har alltid suttit i soffan och tittat på film. Det är någonting som har kopplat ihop mig med andra människor. När det är svårt att sätta ord på känslor har film ett sätt för mig att förstå mig själv, och film har varit det som har berört mig mest i mitt liv. Så jag älskar det väldigt mycket. När jag började fundera kring vad jag ville göra med mig själv i tonåren, var det att göra film. Att kunna skapa sådana känslor hos andra människor var ingången för mig.
Regi var ingången för mig att jag ville göra film från grunden. Och sen har det på något sätt gått från att vara en naiv dröm till någonting som är mer baserat på erfarenhet, och den här drömmen har bara blivit ett behov: "nu måste jag göra det", och jag kan inte sluta. Man blir beroende. För känslan av att göra en film och visa den för människor, och göra filmer med skådespelare och med människor som alla jobbar tillsammans, man blir full på det och man vill bara stanna kvar hela tiden. Så det blir nästan som ett beroende där jag inte kan sluta.
Lukas:
- För mig är det att jag kommer mer från berättandet, skrivandet. Jag har ett väldigt starkt minne från när jag var så här 6-7 år gammal. Vi hade en skoluppgift där vi skulle skriva en saga, och jag skrev en saga om en gråsugga som bodde under en sten och började prata med alla andra djur och människor. Men min lärare hatade min saga och kallade till ett krismöte med mig och min mamma, där vi tre satt, och den här läraren ville att jag skulle gå i klassen under för att jag var så korkad. För att en sjuåring måste veta att gråsuggor inte pratar. Och jag blev så jävla arg. Jag och min mamma sitter där och är helt chockade över det.
Det är bara ett väldigt starkt minne som gjorde mig väldigt arg och förödmjukad, att jag fortsatte skriva som ett slags långfinger till den här läraren. Men ju mer jag skrev, desto mer fastnade jag i det. Ju äldre man blir, desto mer upptäcker man en helt annan form av berättelser.
Sen långsamt blir man bara mer och mer nördig inom film och upptäcker mer. Filmer som har 100 år på nacken och filmer från andra delar av världen. Det är väldigt inspirerande och spännande.
Det finns utrymme för mig, och så länge man har en unik ingång och en berättelse och säger någonting från sig själv, så finns det även plats för folk som mig och Jacob.
Från filmen "Detta förbannade oväsen"
Foto: Lydia Arvidsson Shukur
Hur funkar det allmänt att jobba med en kortfilm, och hur är det att ha ett team som hjälper en?
Lukas:
- Det känns bra att film är en kollaborativ form. På ett sätt som regissör kan man komma på en idé och ha en vision för den. Sen är det allt annat än bara olika samarbeten. Man samarbetar med fotografen, med skådespelarna, med allt vad det kan tänkas vara. Så mycket handlar om att jag kommunicerar det jag vill göra, och så arbetar vi resten av vägen igenom.
Så det är främst mycket samarbeten med fantastiska konstnärer som är experter inom sina områden, och där jag bara halkar efter, lär mig och växer. Jag har en öppenhet för andra människor och deras idéer, och jag försöker vara som en svamp och suga åt mig kunskap från alla människor i vår omgivning.
Jag kan tänka mig att det kommer att vara exakt likadant när jag gör långfilm, även om det kanske är i ett större format. Men mitt mål är att alltid jobba kollaborativt.
Jacob:
- Jag känner också att jag älskar filmer som använder sig av alla avdelningar, där varje avdelning får kreativ frihet i filmer. En av mina favoritfilmer, "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", har så himla mycket bra skådespeleri, bra manus, kostym, hår, smink och klippning så att man verkligen använder sig av alla avdelningarna kreativt för att säga samma sak och göra upplevelsen starkare.
Så det här är en av de bästa sakerna för mig när jag har gjort kortfilmer: att de som hittar de här människorna som brinner för en viss del av filmskapande verkligen får höja taket och pusha sig själva att göra någonting minnesvärt och imponerande. Jag tycker inte att någon del av mina filmer ska kännas lata.
Utan jag tycker om att verkligen använda mig av avdelningarna.
En av mina bästa upplevelser var när jag hade en idé om att jag ville göra en film om en kvinna som förvandlas till ett träd, och jag kände ingen. Så jag gick runt och funderade på hur jag skulle göra det? Också var jag på en inspelning på en skola där jag praktiserade, och så pratade jag med en annan praktikant, och vi båda hade inte gjort så mycket innan.
Vi pratade lite, och hon pluggade smink. Jag frågade henne vad hon ville göra för slags smink, och då sa hon monster-smink och förvandlingar, och jag bara "det är exakt vad jag letar efter". Att hitta människor som vill göra det som man har i sitt huvud och som man vet att de kanske kan göra ens vision och verkligen brinna för det.
Och det är en väldigt cool känsla. Så jag kommer alltid vilja jobba med ett handplockat team. Men en väldigt, väldigt viktig del för oss är också arbetsmiljön. Att vi inte är så intresserade av att jobba med stora egon. Utan vi vill jobba kollaborativt med människor som älskar varandra och som har den här känslan när man blir en liten familj. Att det inte är så mycket konflikter. Utan vi vill ha inspelningar där det är riktigt grymma människor som älskar och brinner för det de gör.
Från filmen "Arbetsmyran"
Foto: Julia Strandell
Vad har ni för tips och råd till alla unga filmskapare där ute?
Jacob:
- Jag skulle nog säga att du gör din grej och gör det oavsett hur mycket stöd du får. Hitta människor som du kan jobba med och som vill samma saker. Fortsätt göra film. Det är väldigt svårt, med väldigt mycket motgångar. Men det finns sätt att göra det på så att det blir väldigt bra också. Man får inte vara för hård mot sig själv; man utvecklas för varje projekt.
Lukas:
- Man måste vara beredd på motgångar. Det kommer inte att komma en människa som ser din första film och som ger dig alla möjligheter och all kärlek. Man måste vara beredd på att bekräftelsen kommer väldigt sällan. Man måste vara beredd på att man bara måste skapa och göra, och ha en vilja, och en objektiv syn på att det jag gör är det här och det har vikt.
Det är väl det vanligaste när jag ser folk ge upp; de gör film och de försöker, men det går inte hand i hand med den här bilden där saker och ting löser sig. Så orkar man inte längre. Och jag tror man måste vara lite dum i huvudet för att bara fortsätta göra det, trots att man blir sparkad på hela tiden. Att man fortsätter skapa och göra film.
Jacob:
- Hålla sig optimistisk och tänka långsiktigt. Tänk inte bara på "det här projektet", utan ha en riktning. Min riktning är att jag vill göra film, så länge jag kan fortsätta göra film kommer jag att fortsätta.
Men jag skulle också vilja ge ett jättebra råd. Det är att våga be om hjälp. Om du ser en person som du vill jobba med, fråga dem om de vill hjälpa dig. Speciellt i Stockholm finns det många människor som vill göra film och som bara blir smickrade om man frågar dem om de vill gå med i ett projekt. Så våga bara höra av dig till människor som du tycker om.
