Synopsis
New York, tidigt 60-tal. Mot bakgrund av en pulserande musikscen och en kaotisk kulturrevolution kommer en 19-åring från Minnesota till West Village med sin gitarr i ena handen och sin häpnadsväckande talang i den andra – mannen som ska förändra amerikansk musik för alltid. På sin väg mot framgång lär han känna de som ska komma att stå honom närmast. Han blir frustrerad av folkmusikrörelsen, vägrar låta sig definieras och fattar ett kontroversiellt beslut som genljuder i den kulturella världen.
"Timothée Chalamet briljerar som Bob Dylan"
"A Complete Unknown" är regisserad av James Mangold och i huvudrollen som Bob Dylan ser vi Timothée Chalamet. Han får hjälp av en rad utmärkta skådespelare som Edward Norton, Elle Fanning, Monica Barbaro, Boyd Holbrook, Dan Fogler och en fantastisk Scoot McNairy i en liten men viktig roll.
Det är lätt att titta på denna film och tänka sig en typisk Oscarsfilm, eller ännu en typisk biopic. Inte minst på senare år har vi haft en drös filmer om kända artister eller band och deras resa till hur de blev kända. Nästan alla dessa filmer följer en liknande mall som gör att de blir ganska klyschiga och standardiserade. Vissa sticker ut, som till exempel "Elvis", som jag gillade en hel del.
Men majoriteten av dessa filmer är ganska bortglömda och gynnas inte av att vara filmer på två timmar.
Men den här filmen är lite smartare i att välja en viss tidpunkt för Bob Dylan. Vi får alltså inte hela hans livshistoria (mannen lever också fortfarande). Vad vi får istället är perioden 1961-1965 och fokuserar på mindre relevanta händelser som satte Dylan på kartan.
Allting leder upp till hans 1965 Newport-framträdande när han kör elektrisk gitarr och en del i publiken buade på honom då det inte var folkmusik. Vilket också blir till en intressant debatt under filmens gång om var Dylan står inom folkmusiken, eller om han bara utvecklar den vidare då tiderna förändras, som han så praktiskt sjunger i en av sina låtar.
För mig är detta en av filmens styrkor, för att det gör att karaktären får mer rum att utvecklas och vi behöver inte förhasta oss igenom en massa olika händelser som sedan kanske går förlorade för man måste hålla sig inom en viss speltid.
Timothée Chalamet är en av våra bästa skådespelare som lever idag och gör en av sina bästa insatser som Bob Dylan. Det hjälper också att han sjunger på riktigt, vilket gör hans skådespel mer trovärdigt men också mer känslosamt när han väl sjunger Bob Dylans låtar. Han var för mig totalt trovärdig i rollen och jag köpte att det var Dylan jag såg på.
Han får också hjälp av fantastiska skådespelare. Edward Norton, som också sjunger på riktigt, har äntligen en bra film och roll under armarna på jättelänge. Det var något udda att se honom spela en snäll, nästan mysig farbror i filmen, men han gör det riktigt bra.
Även större skådespelare som dyker upp i mindre roller, som Boyd Holbrook som Johnny Cash och Scoot McNairy som Woody Guthrie, sätter stämpel.
Både Elle Fanning och Monica Barbaro är minst lika bra som alla andra. Men trots en speltid på 140 minuter blir det lite oklart ibland vad deras roller blir mer än bara en hjälpande hand åt Dylan i vissa avseenden. Vid en punkt i filmen känns det som att Elle Fanning inte kommer vara med mer, men så dyker hon upp igen bara för att skapa mer drama åt filmen. Monica Barbaro som Joan Baez är den som har mest att jobba med och är mest utvecklad av de två.
Produktionsdesignen och miljöerna är helt fantastiska. Detta är 60-talets New York och de har fångat den känslan så förbaskat bra i filmen. Inte sedan "Once Upon a Time in Hollywood" har jag känt av en sådan stark känsla av 60-talet på film.
Ljudet som alltid är viktigt i sådana här filmer, är också toppen. Då såg jag ändå filmen på Bio Skandia, som kanske inte är känt för sitt ljud direkt. Men ändå kändes det verkligen som att man stod vid Newport-festivalen och kände in alla nummer. Så jag skulle verkligen rekommendera att se denna film på bio och en bio som verkligen har bra ljud för bästa möjliga upplevelse.
Jag är ändå smått förvånad över hur mycket jag gillade denna film. För mig flög de 140 minuterna förbi och jag kände att det var ett smart val att fokusera på en viss period i Dylans liv. För vi får ändå tillräckligt under denna period för att veta vad han var för person, vart låtarna kommer från och hur han blev världskänd.
Helt klart en film jag kommer vilja se om och en av de bästa biopics på en musikalisk artist vi fått på senare år.
