Synopsis
Lily Bloom har övervunnit en traumatisk barndom, skapat sig ett nytt liv i Boston och uppfyllt sin dröm om att öppna eget. Ett möte med den charmige hjärnkirurgen Ryle Kincaid tänder en gnista, men allt eftersom de blir mer och mer förälskade börjar Lily se sidor av Ryle som påminner om hennes föräldrars förhållande. När Lilys första kärlek, Atlas Corrigan, plötsligt dyker upp, vänds hennes relation med Ryle upp och ner. Lily inser att hon måste våga lita på sig själv för att våga göra ett omöjligt val för sin framtid.
"Jag är inte den rätta målgruppen - men detta är ändå helt okej"
"It Ends with Us" är baserad på boken med samma namn, som blev en bästsäljare när den kom ut 2016. Jag ska vara ärlig att jag aldrig hört talas om boken innan trailern på filmen ens kom ut. Så jag är inte riktigt den rätta målgruppen för filmen, men jag är även här för att recensera. Jag kan även ge min inblick som en utomstående person som inte är bekant med materialet om vad jag tyckte om filmen.
För mig var detta en helt okej film, men jag kände att den var alldeles för lång och långsam vid sina ställen för sitt eget bästa. Detta hade lätt kunnat trimmats ner till under två timmar och få fram samma budskap och händelser i filmen. Dess 130 minuter känns verkligen.
Trailern får det att kännas som en film med flera olika toner och rörigt med vad för typ av film den vill vara. Som tur är så är filmen bättre strukturerad och flyter på bättre. Med flashback scener som ändå kommer in på ett naturligt sätt, från när Lily var tonåring.
Skådespelarna lyfter också filmen. Blake Lively som faktiskt är en bra skådespelare, som oftast hamnar i skymundan för Ryan Reynolds skämt då de är gifta. Har ändå ett hyfsat bra CV med filmroller och hennes insatser i dessa filmer tycker jag hon gör väldigt bra. "The Shallows" är fortfarande en av de bästa hajfilmerna vi har fått och Blake Lively presterar bra i den.
Filmen hanterar missbrukande förhållanden ganska bra också. Den hade kunnat gå ner mer på djupet inom de ämnena, men det känns som den vill också ha en romantisk historia mellan Lily och Atlas kvar. Jag vet inte vad folk överlag tycker om denna hanteringen i filmen, men jag har sett värre romanser på film där de romantiserar det beteendet som Ryle har i filmen.
Överlag en helt okej film ändå, som är lite för lång men som gör sitt jobb för dess rätta målgrupp. Inget jag kommer se om, men jag anar detta kommer bli en någorlunda succé på bio då nästan alla kvällsvisningar är slutsålda både här i Sverige och i USA.
Synopsis
Filmen följer den berömda rödhåriga fredlöse Lilith som återvänder till sin hemplanet Pandora för att hitta den försvunna dottern till den mäktiga mogulen Atlas. Hon bildar en allians med ett oväntat team på vägen. Dessa osannolika hjältar måste slåss mot främmande monster och farliga banditer för att hitta och skydda den försvunna flickan, som kan ha nyckeln till ofattbar makt.
"En av årets sämsta filmer - rent av skit"
"Borderlands" är en film som var färdiginspelad redan 2021. Efteråt valde man att göra re-shoots, men då var Eli Roth inte tillgänglig så man fick hyra in Tim Miller (mest känd för att regisserat första "Deadpool"-filmen). Sedan satt filmen lite på hyllan, innan man valde att släppa den nu. Jag minns själv när de första bilderna från filmen dök upp på internet för ett par år sedan.
Lika väl kunde filmen förbli osläppt, för detta är en av årets sämsta filmer jag sett.
Filmen försöker vara en komedi, men misslyckas totalt i den aspekten. Av de fyra i salongen (jag själv inkluderad) skrattade inte en enda person.
Du har en irriterande karaktär i Tiny Tina (Ariana Greenblatt) som gick mig ner på nerverna i hur hon agerade mot allting i filmen. Men den värsta av alla måste vara Jack Black som rösten till Claptrap. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men ge mig Jar Jar Binks vilken dag som helst över denna robot. Hur man lyckas göra Jack Black icke rolig krävs talang i sig. Den här roboten är utan tvekan den värsta och mest irriterande karaktären jag varit med om i en film från detta decenniet på rak arm som jag kommer på just nu.
Många kommer jämföra filmen med "Guardians of the Galaxy" eller "Suicide Squad", men man kan även se Eli Roth vara influerad av 70-tals grindhouse filmer och där är även bitar i filmen där man kan se hans skräckfilms rötter. Men jag har sagt det förr, Eli Roth är en av de sämsta manusförfattarna i Hollywood och hans regi är inte mycket bättre.
Men förra året hände något med "Thanksgiving" som faktiskt var en genuint bra skräckfilm. Men nu är vi tillbaka igen till dyngan som jag är van att se från honom.
Cate Blanchett är nog den enda som kommer undan med hedern i behåll, då hon ger 100% oavsett. Men det kan inte rädda filmen, inte ens i närheten. En bortglömd skurk i form av Atlas (andra filmen jag ser idag med en karaktär som heter Atlas). Och ett gäng karaktärer som bara gick mig ner på nerverna, med humor som är plågsamma att sitta igenom.
Det visuella är inte ens snyggt eller bra att kolla på heller. Allting känns som något från mitten av 2000-talet i form av både action och effekter.
Det hela resulterar i vad vi kallar i Skåne för "mög" - alltså skit.
Synopsis
En far och hans tonårsdotter besöker en popkonsert, där de snart inser att de befinner sig i centrum av en mörk och ondskefull händelse.
"Första timmen underhåller för att fallera de sista 45 minuterna"
M. Night Shyamalan har på sistone gjort en karriär för sig själv, genom att producera, regissera och skriva filmer med låg budget och finansierar dem själva via sitt eget bolag. Lite som Robert Rodriguez gör ibland. Resultatet har visat sig med varierande resultat de senaste åren, efter de gigantiska floppar som kom under 2008-2013.
Men jag medger att vissa av hans mer okej och bättre filmer har han gjort de senaste åren med både "Split", "Glass" och "The Visit". Den här filmen är inte på den nivån, men jag kan heller inte säga detta är så dåligt att det påminner om något av de dåliga M. Night Shyamalan-filmerna.
Filmen har fortfarande sidokaraktärer som varken pratar eller agerar som riktiga människor. Du har en person som jobbar på konserten som heter Jamie som beter sig konstigt så fort han pratar med Josh Hartnett. Men desto mer udda är en mamma till ett barn som Josh Hartnett känner till, då detta barnet har bråkat med Josh Hartnett dotter. Denna mamman är nog galnare och konstigare än vad Josh Hartnett agerar under hela filmens gång och han är ändå seriemördaren. Jag trodde nästan att twisten skulle vara, att det visade sig att denna mamman också var någon form av mördare så udda som hon betedde sig.
Men nej, det är bara klassisk M. Night Shyamalan som vi lärt känna med hans tidigare filmer.
Trots att många saker som inträffar i arenan och under konserten är överdrivet och hade aldrig hänt i verkligheten. Så jag är villig att ge den ursäkten för det är delvis en film. Men också för att M. Night Shyamalan lyckas hålla mig underhållen under dessa partier. Jag tycker han gör ett dugligt jobb att presentera denna katt och mus leken i arenan där Josh Hartnett, försöker hitta olika lösningar att komma ut och ligga ett steg före poliserna och FBI.
Vart filmen faller för mig är vid tredje akten när Lady Raven (Saleka Shyamalan) får mer utrymme och blir nästan huvudpersonen och vi lämnar arenan och konserten är slut.
Detta är ett segment som drar ut filmen jättemycket, och all spänning och underhållning som fanns tidigare är nu helt borta. Filmen bara fortsatte och fortsatte och när man tror den slutar, dyker något annat upp. Filmen har typ tio olika slut. Till slut satt jag bara och väntade på den obligatoriska twisten som vi förväntade oss från M. Night Shyamalan. Men twisten är...där finns ingen twist.
Allt är så som trailern visar och filmen spelar exakt så som den presenterar allting.
Så filmen fungerar den första timmen för mig, men de resterande 45 minuterna är ganska tråkiga och inget större av värde för mig. Tråkigt då Josh Hartnett ändå gör bra ifrån sig här, men han är omringad med klassiska M. Night Shyamalan, dialoger och skådespel.
