Maestro

Bradley Cooper följer upp sin regidebut "A Star Is Born" med "Maestro". En biografifilm om kompositören och dirigenten Leonard Bernstein (Bradley Cooper) och hans relation med skådespelaren Felicia Montealegre (Carey Mulligan).
Cooper har både regisserat, skrivit manus, producerat och även skådespelare i filmen. Medan jag tycker hans regi har blivit starkare (kommer mer in på det sen), så är det inte en lika bra film överlag som "A Star Is Born".

Biografifilmer är en knepig genre att tackla som spelfilm. Mer ofta än sällan, så blir filmen ganska så standard. För man har bara en viss mall att förhålla sig till när det kommer till storyn och berättandet av det. Du kan vara experimentell i ditt berättande, men i slutändan så ska storyn fortfarande följa personens liv och därav blir man oftast låst. Men där finns fantastiska biografifilmer, men som jag skrev så är de flesta bara mediokra.

Vad som lyfter denna filmen är delvis alla talanger involverade. Som jag skrev så har regin för Cooper verkligen lyfts denna gången. Med det så menar jag att han har några av de vackraste svartvita fotot jag sett på länge. Han vet hur han ska jobba med skuggorna och hur det blir en del av berättandet. Det är inte bara ett artistiskt stilval, utan det faktiskt tillför.
Eller en scen där han mot slutet visar ett stycke som Bernstein dirigerar i en kyrka är en maffig sådan och här kommer allting ihop. Musik, klippning, skådespel, känslor.

Men filmen har också udda val i form av klippningen under filmens gång. Där är till exempel en scen där Bernstein och Felicia Montealegre har en konversation utomhus. Men allt är en enda stor vid bild på långt avstånd. Men vi ser heller inte personerna framför kameran utan de är gömda bakom ett staket och en buskage. Så allt man har att gå på är rösterna och det hade varit okej om det var några sekunder. Men det är hela konversationen som är i 2 minuter.
Under filmens gång dyker sådana udda klipp scener upp som jag inte riktigt förstår hur jag ska tolka.

Likaså så använder man sig av enbart Bernsteins musik som filmens score. Vilket jag förstår 100%. Problemet här blir dock att de spelar en bombastisk musik när något inte så bombastiskt inträffar. Så du har musiken på max och episkt medan Cooper kanske bara går i någon hall eller uppför några trappor. Det blir en udda kontrast. Musiken är bra, men det mixar inte väl med bilden. Återigen vet jag inte hur jag ska tolka dessa scenerna.

Sedan har du känslan under filmens gång, att medan mycket är bra gjort. Så känns det lite typisk Oscarsvarning att vilja kamma hem lite fina priser. För storyn i sig är inte jätteintressant om jag ska vara ärlig, i alla fall inte för mig. Jag är inte jätte bekant med Bernsteins musik och var mest bara bekant med honom via "West Side Story". Så här var jättebra tillfälle för mig att fatta tycke och lära mig mer.

Så en blandad kompott för min del med denna film. Alla skådespelare gör bra ifrån sig och regin vid sina bästa ställen visar att Cooper har en talang för att regissera. Det var bara vissa scener där klippningen var udda och filmen som helhet greppade aldrig riktigt tag i mig som Cooper säkert ville att den skulle göra. Det är en bra film, men ingen fantastisk sådan.
Som med många andra konstnärer och artister, så tror jag man lär sig bäst om deras liv genom att kolla på deras verk.