And just like that: säsong 2

Jag hade inte förväntat mig en säsong två av denna ologiska uppföljare till Sex and the city, men nu är den här – säsong 2 av And just like that. Förra gången höll jag på recensionen då man, för Warner Bros, inte fick spoila en hel del. Jag brukar inte spoila saker som ”förstör” för den som ännu inte sett en serie/film, men för att kunna göra en läsvärd recension tycker jag att det är viktigt att i alla fall kunna ta upp seriens olika händelser – i grova drag, samt riktningar. Men för säsong 2 är det ännu mer regler kring vad som får nämnas, med en hel del olika datum för när man får skriva om specifik händelse. Så för att kunna göra en värdig recension för seriens innehåll hade man antingen behövt skriva flera olika recensioner – släppta olika datum, eller vänta tills hela serien sänts – och då faller ju det hela något.
Jag väljer istället att skriva om själva säsongen, för att invänta de datum som är satt för att få skriva om olika händelser, är serien helt enkelt inte värd.

Jag tyckte att säsong 1 av And just like that var tråkig och sexlös – men säsong 2 suger!
Och visst det är en hel del sex i denna säsong – kanske till och med lite orimligt mycket emellanåt, men säsongen i sig är totalt händelselös!
Mycket av det jag saknade i säsong 1 (https://cinetaste.se/2022/02/11/and-just-like-that/) finns i denna säsong – men då pratade man i alla fall om det faktum att karaktärerna blivit cirka 20 år äldre och vad det innebär att vara i övre medelåldern.
I denna säsong har man helt slutat att prata om vad som händer med kroppen och sexlivet i övre medelåldern och istället tryckt in en massa sexscener.
Det mest intressanta i säsongen är en utlösning som försvinner och ett samtal med en tonåring om rätten till att njuta av sex även som tjej.
I övrigt är den totalt ointressant och sövande.

And just like that, säsong 2, känns som en enda stor parodi av Sex and the city – lite som hur Scary movie gör narr av Scream.
Säsongen är full av en massa stereotypa scener och dialoger som gör att det känns som att Carrie (Sarah Jessica Parker) är kvar i Sex and the city på 90-talet. Det räckte inte med att karaktären, i säsong 1, flyttade tillbaka till den lilla lya hon bodde i som singel i serien på 90-talet.
Det är överdrivet överdrivna klänningar i de mest ologiska situationerna. Det klassiska ventilerandet kring livet och olika relationer, i samband med en kvartett-lunch är så gott som borta. Visst det är skönt att slippa dialoger om kalorier och faran med att äta pommes frites, som de övre medelålders kvinnorna samtalade om i första säsongen av denna comebackserie. Men lunchdiskussionerna har varit en etablerad och stor del av serien med dessa karaktärer – även fast det inte är samma serie. Och det är väl kanske det man försöker att komma undan med – att det inte är Sex and the city, utan And just like that, men när man helt tappat både själ och gnista kring berättelsen om dessa fyra kvinnor, vad är då egentligen poängen?
Visst, det är bara tre av de fyra kvar men man har ju verkligen försökt att ersätta Samantha (Kim Cattrall) med hela två nya karaktärer – Seema Patell (Sarita Choudhury) och Lisa Todd Wixley (Nicole Ari Parker), men det håller inte. Det faktum att Samantha (Kim Cattrall) och Stanford (Willie Garson), av olika skäl inte längre är med, försöker man snarare framstå som raka motsatsen – alltså att de är kvar i serien, men inte är med i bild.

And just like that, säsong 2, har premiär på HBO Max den 22 juni.