Foto: Göteborg Film Festival 2023
Synopsis
40-åriga Asja är singel och söker sig till ett matchmakingevent på ett hotell. Här blir hon ihopparad med 43-årige bankmannen Zoran som, sin intensiva blick till trots, ger intryck av att vara en blyg och tillbakadragen man. Genom triviala samtal om favoritfärger och favoritårstider trevar sig dejten framåt. Men i de brutalistiskt designade konferenslokalerna, med neutralt klingande namn som Basel och Zürich, står det snart klart att kriget ännu är närvarande och att Zoran är ute efter något annat än romantisk kärlek.
"Bättre än vad jag hade förväntat mig"
"The Happiest Man in the World" var en smått överraskning och är nog den bästa än så länge från festivalen jag har sett. Den kommer från Nordmakedonien, ett land som jag inte ser så mycket filmer från. Den största därifrån är nog dokumentären "Honeyland". En fantastisk dokumentär om ni inte redan sett den.
Vad jag gillade med denna är att den mer eller mindre är på ett och samma ställe under ett dejting event. Där vår huvudperson får reda på att hennes dejt är mannen som sköt mot henne och hennes familj under kriget. Men udda nog är detta inte det mest intressanta biten i filmen. Utan det är hur bra dialoger som Teona Strugar Mitevska (som också regisserat) och Elma Tataragic får fram här från alla individer på detta dejting stället.
Vi får ta del av lite andra personer och deras konversationer känns väldigt naturliga och klippningen mellan dem flyter på hur bra som helst. Jag fick lite danska "Festen" vibbar. När vi går från dejting borden där de frågar en massa frågor, till lunchen där de sitter och håller konversationer om allt mellan himmel och jord. Filmen gör ett bra jobb att inte bara göra vår huvudperson den intressanta, utan vi lär känna de andra personerna också.
Med det sagt så är de sista 15 minuterna inte de mest intressanta. Såklart är scenen där mannen förklarar hur han gick tillväga under kriget när han sköt mot henne bra. Men där är en hel scen där vår huvudperson när dejting eventet är slut, hamnar på någon fest i samma byggnad för personer som är unga och hon börjar dansa. Denna sekvensen pågår alldeles för länge och kände den inte hade någon påverkan alls.
Filmen är som bäst i början och mitten, medan tredje akten är den svagaste biten. Men det är fortfarande en film som har välskrivna dialoger och karaktärer som kommer till liv via dessa konversationerna de har sinsemellan varandra. Det för mig gör filmen sevärd, även ifall det finns bättre filmer i samma subgenre. Så tycker jag konceptet att placera det på ett dejting event och ha kriget som bakgrund som en bra idé.
