Guillermo del Toro’s Pinocchio

Vi har haft många adaptioner på "Pinocchio" de senaste åren. Vi har den italienska versionen från 2019 där Roberto Benigni fick spela Gepetto. Vi hade en animerad som kom tidigt i år där Pauly Shore gjorde den dubbade rösten som blev ökänd på nätet. Vi hade Disney live-action remaken för några månader sedan också nu Guillermo del Toro's version. Så det är en hel del på kort tid och det är nog ingen större överraskning att denna är den bästa av allihop.

Jag tror det är viktigt att man går in i denna och inte förväntar sig en adaption på boken eller historien. Utan att det är en återberättande version av den klassiska storyn. Del Toro tar fria tyglar, medan han behåller vissa saker från originalberättelsen och använder de till sin egna story. Detta är den rätta vägen om man nu vill återskapa något men sätta sin egna prägel på något. Med tanke också på hur många adaptioner vi haft på denna berättelse de senaste åren så känns det uppfriskande att se någon ta denna riktningen. Till och med folk som älskar boken verkar okej med detta.

Det är intressant också, för där är en del ändringar i denna som påminner om en del av de ändringar man också gör i Disney live-action remaken, som jag sågade tidigare i år. Så jag satt och fundera varför det funkade i denna, men inte i den andra. Jag tror det beror på delvis utförande, men också att som jag skrev. Filmen försöker inte vara någon annan adaption eller boken. Den är sin egna film med inspiration från boken. Medan Disney live-action remaken försökte kopiera den tecknade Disney filmen och de ändringar de gjorde tillförde inte storyn för det bättre.

Ett exempel jag kan ta är att i båda versionerna måste Pinocchio ljuga för att rädda sig själv. I Disney live-action remaken inträffar detta ungefär hallväggs in i filmen utan att han har gått igenom sin resa och lärt sig. Han har inte utvecklats färdigt än som karaktär och i slutet är det som att han inte lärt sig någonting. I denna inträffar det i slutet och det är främst för att rädda livet på honom och tre andra. Det är också som att Pinocchio i denna när han väl ljuger i den scenen vet om att det inte är rätt, men att i den sitsen de befinner sig i finns det inget annat alternativ. Han har också gjort en större resa och utvecklats som karaktär mer när detta inträffar.

Animationen är enastående. Jag älskar stop-motion och det är en döende konstform som enbart synts till i barnfilmer idag. Men jösses vad detta är vackert från ruta ett till eftertexterna.

Det är en musikal också, men låtarna är inte längre än 2-3 minuter och det är en låt var 20:e minut ungefär. Den bästa och mest minnesvärda är "Ciao Papa". Så många känslor när den spelas.

Filmen är också riktad mer åt vuxna än för barn. Barn kan fortfarande se den och gilla den. Men där är många ämnen och storybitar som är mer gjort för en vuxen publik. Så som att filmen utspelar sig på 30-talet och inte 1800-talet där fascismen och Mussolini är i fokus i bakgrunden. Även biten där Geppetto har en död son är ganska tunga saker för ett barn, då vi till och med ser hur barnet dör i början.
Men det är bitar som stärker storyn ännu mer och gör de känslosamma bitarna ännu mer starkare.

Slutet är inte som i boken och jag misstänkte filmen nog skulle ha det slutet den hade ungefär hallväggs in. Men det var sådant starkt avslut som gör det hela mer sagoliknande men ändå grundat i verkligheten. Det är en perfekta mixen och gör filmens helhet ännu bättre och starkare.

Allting med denna filmen bara klickade. Det är känslosamt, det är underbart. Det är en av de bästa versionerna som finnas av denna berättelsen även ifall den gör sin egna grej med storyn. Men det är exakt så här man ska göra för att förnya när det redan finns flertals adaptioner på samma berättelse. Men den gör också allting rätt för att karaktärerna är utvecklade, bra skrivna, du har en stark story att kringgå med, röstskådespelare som levererar och en animation som är bedårande vackert. Slutet är något som kommer hänga kvar i mig väldigt väldigt länge.
Ta noter Disney, detta är hur man gör en nytolkning på berättelsen, samtidigt som man behåller budskapet.