Kungen av Atlantis

Kungen av Atlantis är ännu en svensk film i mängden. Med det så menar jag, det är välspelat, det är inte dåligt och där finns saker att finna nöje i. Men det går oftast in i ena örat och ut i det andra. Svenska filmer försöker inte särskilt mycket med att förnya sig. På senaste år har där kommit en rad filmer som går lite utanför boxen och som indikerar på att vi börjar tänka lite annorlunda. Men Kungen av Atlantis är en av de andra svenska filmerna som distribueras och kommer ut varje år.

Vad är då bra med filmen? Skådespelet är för det mesta bra. Philip Zandén som pappan Magnus som har schizofreni är helt klart den bästa i filmen och gör en övertygande jobb. Även kemin mellan honom och hans son Samuel spelad av Simon Settergren känns genuin. Simon Settergren har för övrigt också skrivit manus till filmen och är baserad på hans riktiga liv och hans pappa. Ibland kan skådespelet bli lite överspel och hamna i den typiska "överreagerar" som man ser i en hel del svenska filmer.

Vad jag dock önska är att filmen kanske kunde varit mer emotionell och dramatisk än vad den var. Jag ville verkligen känna av känslorna som Samuel går igenom och hur det är att försöka leva ett så normalt liv som möjligt. Men det blev lite mer smådelar här och där fram till det stora klimaxen där allting kommer ut (vilket är väntat). Det blir inte så starkt som filmen vill ha det till och jag hade verkligen önskat att filmen hade varit tyngre och mer deppigare, med tanke på att ämnet i sig är rätt så tungt. Men sen och andra sidan så är det Simon Settergren som levt detta liv på riktigt, så det kan mycket väl vara så att detta speglar verkligheten så som den var. Men man måste också förstå att film måste töja på verkligheten ibland för att göra det mer känslosamt för tittaren än vad det kanske egentligen var i verkligheten.

I sin helhet är Kungen av Atlantis sevärd visst, men det är inget nytt under solen när det kommer till svensk film. Det är exakt det man förväntar sig och där är väldigt få överraskningar då den spelar och följer samma mönster som en svensk film brukar göra. Skådespelet är bra och jag gillar kemin mellan pappan och sonen. Men jag kommer inte direkt minnas denna filmen om några månader om jag ska vara ärlig. Som med många svenska filmer går den oftast in genom örat och ut genom andra.