Skräckmånad 2022: Roadgames

"Roadgames" kommer till oss från landet där nere Australien och tillhör den så kallade "ozploitation" subgenren. Exploitation filmer från Australien som gjordes på 70 och 80-talet och oftast ingick i action och skräckgenren. Men detta är en riktigt riktigt bra film som inte bör förknippas med något lågbudget halvdant skräp. Faktum är så när filmen gjordes så var det den dyraste producerade filmen i Australien med sina 1.8 miljoner australienska dollar.

Filmen är uppenbart inspirerad av "Rear Window" och Richard Franklin själv har sagt där är jättemånga referenser till Alfred Hitchcock's verk under hela filmens gång. Både vad gäller karaktärer, story och kameraarbete. Men det kommer aldrig av sig som någon kopia, det känns fortfarande som sin egna grej. Om inget annat tycker jag den har en del gemensamt med "Duel" från 1971.

Filmen hade enbart kunnat fokusera på skräckbitarna, mördaren och en enda lång jakt. Men detta är också en film där vi får många scener där Stacy Keach åker och pratar med folk. Bland annat i början när han åker rundor och ser alla bilarna han passerar och funderar vad deras privatliv är som. Mina absoluta favoritscener är när han sitter i lastbilen och pratar med sin dingo. Stacy Keach är fantastisk i rollen som Pat. Faktum är så är jag nästan beredd och säga detta är hans bästa insats jag sett honom i. För han kommer av sig som så sympatisk och charmig att det inte går att hata honom.

Ju mer in i filmen vi kommer, desto mer märker vi av Pat's psyke börjar spöka mer och mer. Han ifrågasätter sig själv hela tiden vare sig mannen han jagar är mördaren eller inte. Även ifall vi som tittare själv bevittnar mordet i början av filmen och vet sanningen, så är filmen så pass välgjord att vi själva börjar ifrågasätta om han faktiskt är mördaren också.
Även här är det visuella fantastiskt och använts till berättandet. Från de öppna australienska landskapet till den trånga klaustrofobiska gränden där finalen utspelar sig. Så lyckas man skapa den känslan som lastbilen och Pat befinner sig i. Här är ett par riktigt snygga kameravinklar som man använder sig av.

Jag älskar också konversationerna Pat har med alla han möter. Till en början så är det en annan liftare än Jamie Lee Curtis vi bekantar oss med. Det är inte fören 37 minuter in Jamie Lee Curtis är med, men tyvärr försvinner hon ganska fort igen cirka en timme in i filmen och är inte med fören i slutet.
De hade varit lite roligare om det var både hon och Stacy Keach tillsammans som försökte lösa fallet och fånga mördaren. De själv är inne i sin konversation om mord och hur de hade gått tillväga, vilket bjuder på fantastisk svart komik. Något filmen osar av genom hela och jag älskar det.

Detta är inte den typen av film där jag sitter och är uttråkad av karaktärerna som sitter och pratar, snarare tvärtom så är detta de bästa bitarna enligt mig. Men när filmen väl ska leverera på skräckfronten och mördaren så gör den det också. Det är en film som är rik på karaktärerna (vartenda en som Pat möter längs vägen), en bra story som håller en fängslad, dialoger som man känner sig delaktig i och en film som mixar svart komik och skräck med bravur. Musiken måste jag också bara slänga ut en eloge för.

Tillsammans med "The Blob" är detta den bästa i årets skräckmånad!