Thirteen Lives

”Thirteen Lives" är baserad på verkliga historien om de 12 unga fotbollsspelarna och deras tränare som blev fast i en översvämmad grotta i Thailand sommaren 2018 och hur räddningsuppdraget gick till. Förra året kom dokumentären om händelsen som jag tyckte var den bästa dokumentären från 2021. Så det kändes inte jätteengagerande att se en spelfilm på händelserna igen mindre än ett år senare. Dock är det uppenbart att denna film var i klippningsfasen och redan färdiginspelad in när dokumentären kom ut, så det är bara ren slump att det blev så här, lite som "The Raid" och "Dredd" inom loppet av ett år också.

I registolen finner vi Ron Howard som har gjort ett namn för sig själv vid denna typ av filmer. Inte minst hans mest kända "Apollo 13" som nog också är hans bästa film i mitt tycke. I huvudrollerna som de berömda dykarna ser vi Viggo Mortensen, Colin Farrell, Joel Edgerton, Paul Gleeson och Tom Bateman.

Självklart är filmen gripande, då den är baserad på verklighet. En händelse jag minns väldigt väl då det inträffade samtidigt som fotbolls-vm och det var de två stora nyheterna den sommaren. Howard lyckas också skapa en duglig klaustrofobi när man befinner sig inne i grottan när de dyker. Återigen en film som går direkt på streaming som hade gynnats av att gå upp på bio.

Alla involverade skådespelare gör ett bra jobb. Faktiskt så blev jag mest imponerad av de thailändska skådespelarna, men hittar ingen information om dem då detta verkar vara den enda film de gjort. Om det är lokalskådespelare eller personer som spelar sig själva. Oavsett så får filmen mer av en dokumentärkänsla tack vare detta. En stil Ron Howard har genom hela filmens gång som också en av de starkare bitarna.

Vart filmen fallerar är i sitt berättande. Den är så ivrig att komma igång med allting att du inte har tid för karaktärsbakgrund. Trots en speltid på 147 minuter, så får vi inte lära känna dessa karaktärerna särskilt väl. Du kan argumentera att tack vare händelserna i verkligheten och dokumentären så behövs det inte, men en film ska också stå på egna ben.
Ta filmen "Everest" till exempel som har en kortare speltid än denna och vars händelser jag inte var jättebekant med innan jag såg den, men ändå lyckas den få mig att bry mig om karaktärerna och ha bakgrund till somliga av dem (är en ensemble).

Ett bra exempel på detta i filmen är i slutet när Joel Edgerton som Harry Harris får reda på att hans pappa gått bort. Detta är ändå en sak som får tid i dokumentären att växa. Harry berättar i intervjuer hur nära han var med sin pappa och hur sjuk han var sista tiden och hur mycket Harry vela att åka till Thailand för hans pappa var sjuk och han var inte säker om han skulle leva när han kom tillbaka, men att det var hans pappa som pushade honom att åka. Jättestark scen i dokumentären och verkligen något som går igenom (en dokumentär som är mindre än två timmar lång ska tilläggas också). Men här nämns han bara i slutet att han gått bort och Harry sitter i ett rum och är lite ledsen.
Det kommer från ingenstans och hade lika gärna klippts bort för man har inte byggt upp denna vänskap mellan Harry och hans pappa under filmen alls och man har det med bara för att det var en stor bit i Harrys liv under denna period, men någonstans verkar man ha känt att det inte ska ta något fokus ur det andra i filmen så man valde att inte ha med det.

Den typen av historieberättande är återkommande under hela filmens gång och det gör att filmen fallerar ganska rejält i mina ögon. Du kan fortfarande ha spännande scener, bra skådespelare och en bra filmstil. Men i slutändan räcker det inte att rädda filmen om din story inte håller hela vägen.

Filmen funkar bäst om du inte sett dokumentären och bara vagt känner till händelsen. Men jag skulle faktiskt rekommendera dokumentären i första hand om man ska välja mellan filmen eller dokumentären.