Synopsis
Dansbandet Kandis har trollbundit publiken med otaliga dansktopshits sedan starten 1989. I fronten står den karismatiske sångaren Johnny Hansen, en man som dragit till sig en alldeles särskild sorts idoldyrkan. Tillsammans med regissören Jesper Dalgaard reser vi Danmark runt och möter en brokig skara människor som alla håller Johnny närmast hjärtat. De har fyllt sina hem med kitschiga Kandisprylar och tatuerat in sina hjältar på armen. Någon annan bekänner att han regelbundet lägger blommor vid Johnnys frus grav, en plats Johnny själv inte förmår besöka."Alla personer utöver Johnny Hansen är de mest intressanta och dokumentären skiner när de får vara i fokus"
Jag har ingen relation till dansbandsmusik överhuvudtaget. När jag växte upp var det Rock från 60-90-talet och Kim Larsen som spelades och inte mycket annat. Jag har väl ingen direkt hat relation till musiken, men den gör mig ingenting och absolut ingenting jag lyssnar på eller ens får för mig att sätta på frivilligt. Det närmsta jag kommer är Hasse Andersson.
Trots halvdansk så har jag ingen aning om vem denna Johnny Hansen är och dokumentären gör honom inte direkt mer intressant. Han som person är ärligt talat det svagaste med hela dokumentären och den mest ointressanta. Men när dokumentären är som bäst och lyser, är när vi får följa hans fans/kompisar. Detta är guld och påminner om något som "Plötsligt i Vinslöv".
Alla dessa personerna är så mycket mer intressanta att följa och lyssna på. Delvis för att de är karaktär i sig, men också att många överstrider gränsen i vad som är ett fan och vad som kan kallas en stalker. Men dokumentären dömer inte en enda person, så det är upp till tittaren själv att sätta ner var gränsen går. Helt ärligt önska jag man enbart följde dessa personerna, för dokumentären skiner då.
Så det är en blandad dokumentär. Som sagt de mest ointressanta är när vi följer Johnny eller får veta mer om honom. Då är det ganska standard biografi. Men allt annat lyser och är värt att se enbart för alla andra personer i den.
