Synopsis
16-åriga Alice Palmer drunknar i en sjö. Hennes kropp hittas någon dag senare och man gör bedömningen att hennes död var en olycka. Kort efter att familjen begravt dottern upplever de ett antal till synes oförklarliga händelser i hemmet. Kan dessa ha något med dotterns död att göra? Mockumentär med övernaturliga inslag, om sorgbearbetning."Lake Mungo" kom ut under en tid då subgenren "found footage" var som hetast. Filmer som "Paranormal Activity", "REC", "Grave Encounters", "The Tunnel". Alla filmer försökte kassa in på skräckfilmer där man använde sig utav handhållen kamera, för att skapa en mer realistisk och skrämmande känsla. Något som man hade gjort tidigare på 90-talet med "The Blair Witch Project" och "The Last Broadcast" som kom före. Men där något som gör att "Lake Mungo" sticker ut från alla de andra filmerna, den är nämligen läskig.
Det är ironiskt att skräckfilmen som är bäst och är rent av en av de läskigaste skräckfilmerna jag har sett, är en film knappt några känner till. Jag erkänner att jag först fick upp kännedom om den tack vare Chris Stuckmann förra året när han gjorde en recension på filmen på sin Youtube kanal. Regissören Joel Anderson som också skrev manus har inte gjort någonting annat. Det är som att han kom och gjorde en av de läskigaste filmerna och sedan sa adjö.
Filmen har en dokumentärkänsla till sig. På så sätt känns den väldigt mycket som alla "crime-dokumentärerna" som är väldigt populära just nu. Den handlar om en ung flicka som hittas dödad i sjö och mystiska saker börjar hända i familjehuset där hon bodde. Inte för att säga för mycket, men användningen utav riktiga kameror, dokumentärberättandet och stillbilder gör detta till en effektiv skräckfilm. Jag har väldigt svårt när något gömmer sig i bakgrunden av en bildruta, då det man inte ser är mycket läskigare än något som hoppar framför kameran och skriker. Det är den typen av skräck som används här och jag hade på allvar svårt ibland att klara mig igenom filmen.
Alla skådespelarna som är involverade är fantastiska, då allting känns så äkta och neutralt. Jag läste någonstans att manuset nästan inte hade några dialoger eller scenupbbyggnader och skådespelarna improviserade väldigt fritt. Men det faktum att Joel Anderson får det att kännas så äkta lägger bara mer vikt på alla de skrämmande scenerna. Det är en film som använder berättartekniken helt rätt, istället för en gimmick. Jag hoppas innerligt att allt fler personer hittar denna filmen och ger den en chans, för den förtjänar så mycket bättre.
