Synopsis
Emily Blunt är Mary Poppins, den praktiskt taget helt perfekta barnsköterskan med unika magiska färdigheter. Hon kan förvandla den tråkigaste uppgift till ett oförglömligt, fantastiskt äventyr. I den här helt nya uppföljaren kommer Mary Poppins tillbaka för att hjälpa nästa generation i Banks-familjen hitta den glädje som saknas i deras liv. Den gåtfulla barnsköterskan får hjälp av sin vän Jack (Lin-Manuel Miranda), en optimist som har till yrke att tända lamporna på Londons gator, och som sprider både ljus och glädje.Hade ni frågat mig i mitten av detta året om denna filmen verkligen var nödvändig hade jag sagt nej. Vilket även i efterhand ligger en viss sanning i. Men allt eftersom så såg jag mer och mer fram emot filmen för trailern sålde mig och jag fick en rejäl dos av nostalgikick till min egna barndom. Mary Poppins är enligt mig en av de bästa Disney filmerna och en av mina favoritfilmer överlag. Det är också därför med stor glädje att uppföljaren verkligen levererar.
Filmen försöker inte kopiera originalet och vara en identisk kopia. Där är saker i den som följer samma mönster som i originalet, men där är också tillräckligt med nya saker för att filmen kan stå på egna ben och vara sin egna film utan att direkt jämföras med originalet. Men vad som absolut är viktigast är att filmen har lyckats fånga exakt samma känsla som första filmen. Det känns som att detta är i samma universum och att detta är Banks barnen som vuxna och att det är samma gamla London i denna berättelse.
Emily Blunt som Mary Poppins gör en otrolig insats. Istället för att kopiera Julie Andrews gör hon rollen till sin egen, men samtidigt lyckas hon fånga samma klipskhet, humor, reaktion och kroppsspråk som den Mary Poppins Julie Andrews gav oss. Vad jag gillar är att man inte behöver jämföra över vem som är bäst, utan båda ger sin egna unika tolkning på karaktären och båda säljer den på sitt egna perfekta sätt. För i slutändan är det Mary Poppins jag ser framför kameran och inte skådespelarna.
Till slut är det också bara hur filmen presenterar sig själv som gör att jag verkligen gillar den. Som jag skrev tidigare så lyckas den fånga samma gamla stuk och känsla som 1964 filmen och med det så känns även filmtekniken och filmen överlag som en gammaldags Hollywood film. Du har fantastiska scenografier, du har flertals statister, du har koreografi under dansnumren som verkligen imponerar. Handritad animation. Det hela påminner om en 50/60-tals musikal inspelad på en "soundstage". Den skäms inte alls över det och fångar verkligen essensen över den typen av filmer.
I sin helhet är Mary Poppins Returns en värdig och fantastisk uppföljare på originalet från 1964. Den lyckas fånga känslan och fånga magin över vad som gjorde den första filmen speciell. Emily Blunt förgyller rollen som Mary Poppins och säljer varje sekund av det samtidigt som vi introduceras till nya och gamla karaktärer, varav alla skådespelarna gör ett lysande jobb. Filmen lyckas blanda bra komik och barn oskyldighet med seriösare vuxnare element väldigt bra. Men i slutändan är det känslan filmen lämnar en och ibland ska man bara få ha kul och se det från ett barns perspektiv. Jag satt med ett stort leende på läpparna under hela filmens gång och för att vara en totalt onödig uppföljare, visste jag inte hur glad jag är att den existerar fören nu.
