Synopsis
Ett före detta tennisproffs försöker rädda en klubb genom att motvilligt spela pickleball för att förtjäna sin fars respekt.
"En trygg feelgood som aldrig vågar sticka ut "
"The Dink" kommer att fungera alldeles utmärkt som en feelgood film i sommar om man letar efter att se något på en sen kväll. Men det är där filmens potential slutar.
Manuset är ganska klyschigt och inget märkvärdigt i det stora hela. Jag hade gärna sett att filmen hade haft mer bett i sin humor, men förutom ett par scener med Ben Stiller och John McEnroe är det dock inte mycket som framkallar skratt eller känns unikt. Filmen är säker och passar hela familjen utan större överraskningar, och den gör sitt jobb.
Detta är också ett undantag där jag nästan önskar filmen hade gjort huvudpersonerna till ett kärlekspar, att den hade gått den där extra milen och flörtat med både "The Graduate" och "Harold and Maude", och kunnat skämta om det hela mer med Jake Johnson och Mary Steenburgen.
Därför känns filmen som antingen eller, eftersom den gör inte tillräckligt för att bli minnesvärd eller sticka ut. Som sagt det finns är vissa skämt som har lite bett till sig. Till exempel Ben Stiller förklarar att någon har dött och går in på extrema detaljer om hur överdriven personens död var vilket utan tvekan de roligaste i hela filmen. Stiller bibehåller hela tiden en neutral, lågmäld ton i sin karaktär när han berättar vilket gör det hela roligare.
Eller så John McEnroe dyker upp i slutet för att talar under finalmatchen medveten om att det är en film och talar antingen som alla de där sportkommentatorerna eller som en mentor som varit med under hela filmens gång. Det är en rolig idé som blir roligare ju längre den pågår.
Men bortsett från dessa två stunder känns det som att filmen gör vad den ska för att tillfredsställa en bred publik Detta gör att den känns något bortglömd i det stora hela men funkar alldeles utmärkt för stunden.
Den har en feelgood känsla för den lite äldre publiken helt enkelt.
