The Odyssey

Nu har det gått en dag och jag har sovit på saken med denna film, för ibland behöver man de där tankarna att samla sig lite om vad man verkligen tycker. En del av det värsta med att recensera film är att försöka ha en recension ute så fort som möjligt, vilket gör att man inte alltid hinner samla alla tankar kring en film.

Christopher Nolan är också en sådan regissör som är 50-50 för mig, okej vid det här laget är det nog 60-40. Men där jag inte är det största fanet av en del av hans filmer han gjort. "Batman Begins" och "The Dark Knight Rises" är överskattade filmer för mig, och "Tenet" är utan tvekan hans sämsta film för mig. Han kan bli förlorad i mycket av sin exposition och sina dialoger som ibland inte är jätteintressanta och mer förklarande. Det tekniska är dock alltid där.
Men det är något med hans två senaste nu, "Oppenheimer" och nu denna. Där jag för första gången verkligen är engagerad i de känslosamma bitarna och lutar mig framåt på grund av spänning eller är känslomässigt involverad i storyn. Som att han själv hittat något i sig som jag saknat i vissa av hans tidigare filmer.

"The Odyssey" är en episk film i stor skala som förtjänar att ses på största duk som möjligt med bästa ljud. Det är den typen av episka filmer jag såg när jag växte upp, men aldrig hade chansen att kunna se på en stor duk då de har 60 år på nacken idag.
En historia som många också är bekanta med, och även om jag inte har läst boken, så är jag mycket välbekant med berättelsen och visste exakt vad som skulle ske under filmens gång, då det är en sådan känd berättelse.

Det bästa med filmen är såklart det tekniska, det är det alltid med en Nolan-film. Allt från hur han väljer att filma i stor skala, på faktiska miljöer på plats, tillför så mycket. När musiken forsar ut ur högtalarna på bio och du ser detta mastodontverk framför dina ögon.
Klippningen är i klassisk Nolan-tradition, och precis som med "Oppenheimer" hade jag inga problem med det här heller, vilket annars kan vara ett problem för mig. Jag tror att eftersom originalverket också är en berättelse med okronologisk berättande, så är det till Nolans styrka redan på förhand, och därav hjälper hans snabba klippning också. Vilket jag ibland heller inte märker av, men såklart är påtagligt i början, de första 10–15 minuterna.

Även färgsättningen är gjord korrekt. Ja, det är en del mörka scener i filmen, men de är ljussatta på korrekt sätt. För där finns ett djup, en skugga till varje scen där man märker att trots att det är mörkt så kan vi ändå se kontrasterna i ansikten, vi kan läsa av uttrycken, vi kan se personen framför oss. Det är inte platt med två lampor riktade från varsitt håll.

Sedan har vi hur han väljer att tolka vissa scener, och vissa är som tagna rakt ur en skräckfilm. Framförallt Cyclops skrik, och att vi är i denna grotta och det är bara en eld som vi har som ljusfaktor – att höra detta skriket var rent ut sagt obehagligt och läskigt.
Scenen med Circe var nog min favoritscen i hela filmen. Hur det berättas, hur de filmas, musiken, klippningen, effekterna och sedan bara dialogen mellan henne och Odysseus var genuint något av det bästa hantverk Nolan gjort i en scen till hans filmer. Det är en 3000 år gammal berättelse men utifall du har lyckats undvika vad som händer så ska jag inte säga det.

Copyright: © Universal Studios. All Rights Reserved.

Alla skådespelare gör bra ifrån sig, men vissa kanske sticker ut mer än andra och lämnar ett lite större intryck hos en.
Matt Damon var jag osäker på först om han skulle funka, men det tog inte lång tid innan han verkligen sålde mig i rollen. Han gestaltas lite mer som en soldat än Sean Beans tolkning i "Troy" filmen där han är lite mer listig och vis. Men båda är bra tolkningar och bra skådespeleri från båda två, och jag är glad att vi har båda att beskåda.
Anne Hathaway, John Leguizamo, Himesh Patel, Zendaya, Jon Bernthal, Elliot Page och Robert Pattinson är några som verkligen stod ut och hade alla minst en stark scen eller minnesvärd dialog som fastnade hos mig. Jag gillar speciellt vad de gör med Zendaya i slutet, och det är en av de känslosammaste scenerna i hela filmen, tillsammans med Argos när Odysseus har återvänt hem.
Samt Robert Pattinson är en av våra bästa skådespelare som vi har idag, topp 5 lätt. Att jag skulle säga det för 15 år sedan när "Twilight" var som populärast hade jag aldrig trott mig själv.
Men den som verkligen gjorde bäst ifrån sig enligt mig var Samantha Morton som Circe. Hennes få minuter framför kameran var trollbindande (ingen ordvits avsedd) och det är scenen och karaktären jag i efterhand tänker på mest när jag skriver denna recension.

Den enda som aldrig riktigt 100% sålde sig för mig var Tom Holland som Telemachus (Odysseus son). Jag vet att Holland kan skådespela, utöver "Spider-Man" filmerna, de har jag sett i både "The Lost City of Z" och "The Devil All the Time".
Men det var något med antingen hur karaktären är skriven eller skådespelardirektiven han fick av Nolan som gjorde att jag aldrig riktigt blev såld på rollen. Jag hade velat ha mer pondus från karaktären eller att han mot slutet faktiskt kunde bevisa sig själv och leda, som Paul Atreides i "Dune" där Timothée Chalamet verkligen visade det som krävdes för rollen.
Jag fick aldrig det med Tom Holland, och jag tror Nolan vill att man ska få den känslan mot slutet av filmen att Telemachus har växt.

Flashbackscenerna till Troja är också starka och fungerar jättebra. Vi får två flashbackscener till kriget, och den absolut starkaste är såklart slutet. Kanske skulle man ha hoppat över flashbackscenen med kriget i mitten. Men samtidigt har du ju hela den trojanska hästen som man vill få in tidigare i berättandet, så ja, det är förståeligt också varför de återkopplas vid två tillfällen under filmen. Men den starkaste är den i slutet.

Jag är extremt sugen på att se om denna episka film och se hur den håller vid en omtitt. Men något jag kan konstatera är att vi inte ser den här typen av storslagna filmer längre, och att bara få se en sådan film mitt i en djungel av green-screen CGI-filmer, känns det nästan som man har glömt bort hur en riktig film kan se ut.
Detta var fantastiskt och väl värt väntan för en person som växte upp med gamla, klassiska episka filmer samt fantasyfilmer.