Synopsis
Detta är den vilda, larviga och alldeles sanna historien om hur minionerna erövrade Hollywood, blev filmstjärnor, förlorade allt, släppte lös monster i världen och sedan samlades för att tillsammans försöka rädda planeten från den kalabalik som de just hade skapat.
"Ett oväntat kärleksbrev till filmkonsten - en av årets största överraskning"
Jag är inget stort Minions-fan alls. Jag tycker första och andra "Despicable Me" är helt okej, och alla andra filmer i denna serie, går från att vara inget för mig till ganska outhärdliga. Så det är med stor överraskning jag gillade "Minions & Monsters" så mycket som jag gjorde; faktum är att jag skrattade en hel del.
Kanske beror det på att filmen i grunden är ett kärleksbrev till det gamla Hollywood, guldåren som de kallar den period som var från 1920–1960, och jag älskar filmer som handlar om film och framför allt om filmskapande under just denna era.
Filmen bjuder på bra skratt som inte består av en massa prutt- och bajsskämt åt barnen, fyndiga slapstickmoment och två handlingar som faktiskt möts samman på ett effektivt sätt i klimaxet. Betydligt bättre hanterat än Buzz Lightyear-sidohandlingen som jag nyligen såg i "Toy Story 5". Samtidigt som den bjuder på genuin filmhistoria åt barn som kan, om de vill, läsa och lära mer efteråt om de blir nyfikna under filmens gång.
Sidohandlingen involverar en karaktär som heter Dort (en homage till Gort i "The Day the Earth Stood Still" och jag var överraskad över hur mycket investerad jag var i den, liksom huvudhandlingen, och vilken bisarr vändning hela den storyn tar. Ju mindre man vet, desto roligare och mer underhållande är den.
Christoph Waltz gillade jag också som regissören som ger en av minions pushen till att följa sina drömmar och att göra sin egen film. Han hade hur lätt som helst kunnat skrivas som skurken (eller producenterna), men är aldrig det och funkar jättebra i filmen. Där är även ett Quentin Tarantino-skämt som jag småfnissade åt.
Den svagaste biten i hela filmen är faktiskt monstren själva. Det är inte så många (bara fyra stycken) och de kommer inte in i bilden förrän halvvägs in ungefär. Skurken är ganska uppenbar (jag skrattade åt att hans efternamn bokstavligen är Betrayal) och det är Trey Parker som gör rösten. Jag, som tittar mycket på "South Park" kände direkt igen rösten trots att han ändå gör den väldigt distinkt från vad han brukar göra i sin egen serie, men när man ser hans namn i förtexterna och vet att det är honom hör man det väldigt tydligt. Men utöver rösten finns det inte mycket att gå på.
Men det märks också att det inte är huvudfokuset med filmen, och där fokuset ligger gör filmen det väldigt bra. Jag skrattade, jag hade väldigt kul och jag älskade alla referenserna som jag mer eller mindre förstod allting av. Trodde inte jag skulle säga detta om en Minion-film, men det är ett fint kärleksbrev till filmskapande och gamla Hollywood samtidigt som den håller sig sann till karaktärerna, och barnen kommer fortfarande att skratta.
2026 bjuder verkligen på en del överraskningar.
