Hoppers

”Hoppers”, eller ”Jumpers”, eller ”Operation Bäver” – ja, detta är ännu en Disneyfilm som av någon anledning har flera titlar. Säkert på grund av någon rättighetsanledning, likt ”Moana” eller ”Vaiana”.
Jag kommer kalla den för ”Hoppers”, eftersom det är originaltiteln och det den heter i USA, där den är producerad och gjord.

Detta är den senaste Pixar-filmen, ett bolag som på sistone producerat mediokra filmer. Det finns dock fortfarande guldkorn att hitta efter pandemin. ”Soul”, ”Luca” och ”Inside Out 2” tycker jag till exempel är väldigt bra filmer.
”Elio” var en sådan film som var bra-ish rakt igenom och hade ett fint tema, och jag gillade alla 80-talsreferenser. Men jag har inte tänkt så mycket på den i efterhand.

När ”Hoppers” började var jag smått orolig. Den checkade av väldigt många boxar som vi har vant oss vid hos Pixar-filmer, men som på sistone snarare funnits där av obligatoriska skäl utan att man gjort något djupare med dem. Storyn är, som de till och med skämtar om i filmen, lik ”Avatar”, och idén med borgmästaren (skurken i kostym) gjorde mig lite rädd att detta var ännu en sådan där berättelse man sett tidigare – och att filmen inte skulle göra något unikt med det.

Sedan kommer andra halvan, som tog mig på bar överraskning. Inte i form av att vara sentimental och känslosam, vilket många andra Pixar-filmer brukar luta mer åt under sin andra halva. Snarare är det humorn, kreativiteten och hur den verkligen tar ut svängarna – och hur mörk den faktiskt vågar vara för att vara en barnfilm.

Jag skojar inte när karaktärer bokstavligen dör horribelt i filmen och detta blir centralt för handlingen framåt. Klimaxet känns nästan som hämtat ur en renodlad skräckfilm – hade det inte varit animerat.

Jag nästintill älskade filmens andra halva för hur den verkligen vågar. En haj som lyfts upp av fåglar dyker plötsligt upp under en biljaktscen som är otroligt spännande och underhållande. Även musiken som spelas i finalen gav det där lilla extra som filmen behövde för att kännas större och pampigare. Det är små detaljer som gör helheten.

Även borgmästaren humaniserar dem och gillar vad de gör med hans karaktär under hela filmen. Det är inte "skurken i kostym" vi vanligtvis brukar se i dessa filmer.

Visst, första halvan är vad den är – bra, men kanske inte särskilt unik. Men när den där andra halvan väl kickar igång (och ni kommer märka exakt när det händer) får filmen ett helt annat tempo. Den växlar upp, byter ton och blir plötsligt väldigt underhållande.

Kanske är det inte något jag kommer ranka bland toppen av alla Pixar-filmer, men definitivt någonstans i mitten. Den är bättre än vad trailern får den att verka. Roligare och klipskare än väntat. Och precis innan eftertexterna rullade kände jag ändå att filmen hade lyckats värma mitt hjärta – och jag log.