Synopsis
Säsong 5 utspelar sig hösten 1987 efter händelserna i säsong 4. Staden Hawkins är märkt av de ”Rifts” som öppnades tidigare – och våra hjältar har ett gemensamt mål: att hitta och döda Vecna, trots att han försvunnit och hans planer är okända. Samtidigt sätts Hawkins under militär karantän, och regeringen intensifierar jakten på Eleven, vilket tvingar henne att gå under jorden. När årsdagen för Will Byers försvinnande närmar sig ställs gänget inför ett nytt hot — en sista, avgörande strid mot ondskan och det okända från den parallella världen The Upside Down.
"En säker men ojämn säsong"
Det blev ingen recension av volym 2, då jag var bortrest när jag såg avsnitten och inte hade tid att skriva om dem. Nu tänker jag att det fungerar med en full sammanfattning av säsongen som helhet, eftersom finalen har sänts och jag har fått sova på saken i ett dygn.
I min recension av volym 1 skrev jag att det var en bra cliffhanger att avsluta på och att de kommande avsnitten kunde visa sig vara några av seriens bästa. Så blev dock inte fallet, då avsnitt 5–7 är några av de sämsta i hela serien och ingenting av större värde inträffar – inget som inte hade kunnat klämmas in i ett enda avsnitt.
Will kommer ut inför hela gruppen. Den här scenen hade fungerat bättre om den varit mer intim, mellan honom och hans mamma och bror – eventuellt Mike, men inte fler. Det kändes påtvingat, och skådespelaren Noah Schnapp var, enligt mig, inte på den nivå som krävdes rent skådespelarmässigt.
Sedan tog det en evighet att fokusera på Max och Hollys undanflykt från Vecna, vilket aldrig tycktes ta slut.
Det kändes som att man byggt upp för att större saker skulle ske i de kommande avsnitten och att fler förklaringar skulle ges till det som satts upp under säsongens fyra första avsnitt. Men så blev det inte, och jag blev riktigt besviken.
Foto: COURTESY OF NETFLIX © 2025
Sedan kom finalen, som minst sagt var en förbättring jämfört med de tre föregående avsnitten. Men det är ingen jättebra final heller. Det enklaste sättet att beskriva den är nog att den är säker. Det kan man tolka hur man vill, men som ett massivt fan av serien sedan dag ett, när säsong 1 släpptes, måste jag säga att jag önskat att de vågat ta ut svängarna mer med sina karaktärer. Klimaxen vid fighten hade också kunnat vara mer episk, med högre insatser.
Nu känns hoten i tidigare säsonger större och mer skrämmande än allt som händer denna säsong. Hur de besegrar Vecna och Mind Flayer är nästan skrattretande enkelt, utan att en enda karaktär ens får en skråma. Jag minns i säsong 1 hur svårt de hade att besegra en demogorgon.
För övrigt: vid klimaxen – inte en enda demogorgon, demodog eller demobat. Varelser som blivit synonyma med serien och som jag skulle argumentera är mer kända inom populärkulturen än Vecna.
Det finns massor av obesvarade frågor, framför allt kring Henry/Vecna och hans bakgrund, inklusive mannen med portföljen i grottan som bär på stenen som gör att Henry kommer i kontakt med Mind Flayer och blir en del av Dimension X, eller The Abyss. Men vem är mannen med portföljen, och hur fick han tag på stenen?
Tydligen ska detta besvaras i en teaterpjäs på Broadway. Men om man måste se en teaterföreställning för att få svar på viktiga frågor i en serie eller film har det, enligt mig, gått för långt.
Linda Hamilton, som jag ivrigt väntade på att få se göra mer eller spela en karaktär med större betydelse för handlingen, levererade tyvärr inte det. Rollen var totalt bortkastad för en sådan ikon – en värdelös karaktär som mest fungerar som ett ”hot” i den verkliga världen. I slutändan verkar de dessutom bara dra därifrån utan några konsekvenser, och allt är frid och fröjd.
Det största problemet jag haft med denna säsong är hur mycket fokus som lagts på Holly. En karaktär som inte varit viktig i tidigare säsonger men som plötsligt ska vara huvudperson denna säsong. Det hjälper inte heller att skådespelaren överspelar i nästan all dialog.
Jag bryr mig helt enkelt inte om henne, och jag vill inte investera i en ny karaktär när vi är i seriens final. Jag vill ha fokus på de karaktärer vi haft från början, och ett klimax som är minnesvärt – där saker faktiskt står på spel och där någon eller några karaktärer kanske dör eller blir rejält skadade.
Tekniskt sett har man redan ”dödat” Hopper och Max, men valde att dra tillbaka det i sista minuten, vilket jag ärligt talat tror hade varit bättre att fullfölja. Det blir extra tydligt eftersom man inte riktigt verkar veta vad man ska göra med Max denna säsong, då hennes karaktärsbåge redan avslutades i säsong 3 och 4.
Det finns även karaktärer som gärna hade fått dyka upp i segmentet som utspelar sig 18 månader senare, men som inte gör det. Jag behöver inte få svar på vad som hänt med alla, men ett problem serien haft är att den introducerat för många viktiga karaktärer. Det leder till ännu fler frågor om vad som hände med si och så. Även karaktärer från tidigare säsonger, som fortfarande lever men inte nämns eller syns alls, har diskuterats.
Jag är okej med att inte alla får skärmtid – det hade nästan blivit för mycket – men vissa som spelat stora roller under seriens gång hade jag gärna sett några sekunder extra med.
Foto: COURTESY OF NETFLIX © 2025
Däremot är delen som utspelar sig 18 månader senare finalens absolut bästa del. Det är väldigt tydligt att detta är den avslutning som Duffer-bröderna haft i åtanke länge – ”så här ska serien sluta”. Det är också den del som känns mest i linje med seriens tidigare säsonger, där vi får se var karaktärerna befinner sig och vart de är på väg.
Den sista timmen var bitterljuv och är det jag kommer minnas mest från både finalen och säsongen som helhet.
Att sista scenen består av våra fyra huvudpersoner, tillsammans med Max, spelandes D&D i källaren var exakt det avslut jag hoppats på i flera år. Vägen dit var inte särskilt väl genomförd under säsongen, men det faktum att de lyckades med avslutet – och framför allt sista scenen – är en stark anledning till att helheten ändå lämnar något fint efter sig. Att lämna tittaren på rätt plats, med David Bowies Heroes i eftertexterna och tecknade D&D-inspirerade figurer av karaktärerna och skådespelarna, var mycket effektfullt.
Hur Mike i slutet berättar, som en historia, vad som händer med de resterande karaktärerna och hur de kommer att leva sina liv var väldigt effektivt. Det är som jag skrev i min recension av säsong 3: en dag kommer 80-talet ta slut. Något som den här serien verkligen har omfamnat är just 80-talsandan – hur det är att vara barn under den tiden, hur det var att växa upp och hur dessa barn en dag måste ta itu med och acceptera att de nu är vuxna.
Även berättelsen om Eleven, där det lämnas öppet huruvida hon faktiskt överlevde eller inte, fungerar väldigt bra. Att tittaren själv får avgöra om det Mike säger är sant, eller om det bara är något han säger för att må bättre, tycker jag om. Jag är okej med båda tolkningarna, och jag uppskattar att serien inte ger något konkret svar.
För övrigt användes två Prince-låtar i finalen – något Duffer-bröderna säkerligen betalat skjortan för. Prince är en artist vars musik nästan aldrig används i film eller tv-serier, just på grund av rättigheterna, vilket jag misstänkte direkt när de nämnde det.
Sammanfattningsvis har det varit en väldigt bumpig säsong, och det svider att detta, enligt mig, är seriens svagaste. Jag skrev till en vän som tyckte likadant, och vi var överens om att om säsong 5 hade tagit vid direkt där säsong 4 slutade – med bilden av karaktärerna på kullen och Hawkins under attack – hade man kunnat fylla en actionfylld och spännande sista säsong. Som tittare hade man troligen accepterat att skådespelarna är äldre; det har gjorts förr.
Man hade kunnat stryka hela Holly-spåret, höja insatserna, kanske döda någon av huvudkaraktärerna, ge mer bakgrund till Vecna/Henry och hela Mind Flayer-mytologin så att man slipper se en teaterpjäs för svar. Will hade fortfarande kunnat få sina krafter – något fans spekulerat i i flera år – och han hade kunnat komma ut, men då på ett sätt som faktiskt bidrar till handlingen och är bättre utfört. Samt att låta både Eleven, Will och Kali attackera Vecna, eftersom Eleven inte är tillräckligt stark den här säsongen, hade varit betydligt bättre än att låta henne besegra honom på en minut, som det är nu. Det blir ett rejält antiklimax. Men behåll den sista timmen av finalen exakt som den är.
Jag tror det hade gjort denna säsong betydligt starkare.
Med det sagt är detta fortfarande en av mina favoritserier någonsin, och inget kan ta ifrån vad de fyra första säsongerna betydde. Man kan inte göra alla nöjda med en sista säsong – det är inget nytt. Det här är inte en säsong full av skräp, utan snarare en säsong med många missade möjligheter. Det är nog den bästa sammanfattningen jag kan ge.
Och med facit i hand tar jag hellre en ”säker” final än att ta ut svängarna på samma sätt som "Game of Thrones" gjorde – snacka om en final som förstörde en hel series eftermäle.
Så här skulle jag ranka säsongerna:
1
4
3
2
5
