Synopsis
DETTA ÄR INTE EN REBOOT. Det är en helt ny komedi, inspirerad av "klassikern" "Anaconda", med Doug (Jack Black) och Griff (Paul Rudd), som har varit bästa vänner sedan de var barn och alltid drömt om att göra om sin favoritfilm genom tiderna. När en medelålderskris tvingar dem att äntligen satsa, beger de sig djupt in i Amazonas för att börja filma. Men saker och ting blir verkliga när en riktig jätteanakonda dyker upp och förvandlar deras komiskt kaotiska filminspelning till en dödlig situation.
"En missad chans till vass Hollywood-satir"
Detta kunde antingen ha blivit en riktigt bra satir eller ett totalt magplask. Med tanke på att det är regissören och manusförfattaren bakom "The Unbearable Weight of Massive Talent" hoppades jag på det förstnämnda och trodde på det – men resultatet blir snarare något mittemellan. Det är varken särskilt smart, roligt eller minnesvärt. Samtidigt är det inte ett totalt magplask heller. Bara… mediokert.
Idén att göra satir av en remake/reboot/spirituell uppföljare till just "Anaconda" är egentligen rätt rolig, och det finns massor av Hollywood-skämt att dra kring det. Framför allt med tanke på att hälften av allt som kommer från Hollywood nuförtiden är just sådant. Men filmen gör inte tillräckligt mycket narr av det för att nå hela vägen, vilket är en besvikelse. Även när den väl försöker är skämten inte särskilt smarta eller klipska, särskilt jämfört med till exempel "The Unbearable Weight of Massive Talent".
Halva filmen handlar om några personer som jagar guld samtidigt som en riktig anaconda jagar dem – ungefär som att fiktionen blir verklighet. Men här gör man ingenting intressant med det, utan det spelas som vilken vanlig popcornrulle som helst, utan större överraskningar eller intressanta val. Det blir faktiskt ganska tråkigt i längden, särskilt när detta tar upp halva filmens speltid, när man istället hade kunnat göra en film som helt fokuserade på satiren.
Jag medger dock att ett av de bästa skämten filmen har att erbjuda är att dataeffekterna på anacondan är ungefär på samma nivå som i 90-talsfilmen, och det måste ha varit medvetet. Ett av de mest ökända skämten kring Anaconda-filmerna är ju hur dåliga dataeffekterna är, särskilt i uppföljarna (som jag också har sett).
Men för det mesta är detta en film som går förlorad i vad den hade kunnat bli. Vissa skämt fungerar, men i det stora hela är det tyvärr en ganska bortglömd film som inte är så smart som den tror att den är – eller som jag hade hoppats på. Ice Cube-cameon är smårolig, men man gör inget särskilt med honom förutom en replik om J.Lo och Eric Stoltz.
Mitt råd: skippa den på bio. Är ni verkligen uttråkade en regnig dag kan ni sätta på den på den streamingtjänst den lär hamna på om ett år.
