Synopsis
Elphaba har sedan händelserna i första filmen blivit utnämnd till Den onda häxan i Väst, medan Glinda kliver fram som den älskade “Good Witch” och offentlig figur i Oz. Deras tidigare vänskap sätts på prov när de båda måste konfrontera sina nya identiteter, maktspel och konsekvenserna av sina val. Samtidigt hotas Oz av politisk olydnad och revolter.
"En andra akt som gör samma misstag som sin musikal"
Om det var någon film jag såg mest fram emot i år så var det "Wicked: For Good". Jag älskar musikaler, "The Wizard of Oz" från 1939 är en av mina topp fem favoritfilmer någonsin och jag gillade verkligen den första Wicked-filmen när den kom förra året. Den hamnade till och med på min topp tio-lista det filmåret.
Jag har fortfarande inte sett musikalen – vilket jag också nämnde i min förra recension – men jag har hört en del om den: att första akten ska vara starkare än den andra, att andra akten är mörkare och att två specifika karaktärer blir ikoniska figurer under denna del av berättelsen.
Tyvärr tycker jag inte att For Good gör tillräckligt rätt i sina förändringar för att matcha eller överträffa den första filmen, och det är genuint synd, för jag ville verkligen älska den lika mycket.
Det är två saker som verkligen drar ner filmen för mig och som gör att den inte riktigt når samma nivå som sin föregångare. I övrigt håller den ungefär samma kvalitet som första filmen.
Cynthia Erivo och Ariana Grande är återigen fantastiska som Elphaba och Glinda. De kan sjunga, de har kemi, de kan skådespela och de förmedlar känslorna otroligt väl. Ariana Grande överraskar mig ännu en gång med sina skådespelartalanger. I första filmen är Glinda mer av en komisk figur, och Ariana har perfekt tajming i de komiska delarna.
Men här – och jag skulle nästan hävda att detta är mer Glindas film än Elphabas – får hon betydligt fler dramatiska scener att spela ut, och hon gör det riktigt bra. Därför är det också märkligt att hon ska kampanja för bästa kvinnliga biroll på Oscarsgalan när hon i praktiken är en huvudroll. Hon står på samma nivå som Cynthia Erivo, som dessutom har musikalbakgrund. Dessa två förtjänar alla hyllningar de fått och är i mina ögon cementerade i sina roller.
För dem som var osäkra på Jeff Goldblum som trollkarlen kan jag säga att han fungerar bättre här när han får mer att göra. Ser man hans insats över båda filmerna så känns han som rätt val.
Den enda roll som i efterhand känns felcastad är Michelle Yeoh. Hon är tyvärr ingen stark sångerska och hennes skådespel är klart svagast bland huvudrollerna, vilket är märkligt då hon är god vän med regissören Jon M. Chu.
Filmen är lika visuellt fantastisk som den första. Eftersom båda delarna spelades in samtidigt känns produktionsdesign, scenografi och kostymer helgjutna och konsekventa.
Låtarna är också bra. De mest kända – No Good Deed och For Good – är filmens absoluta höjdpunkter, både musikaliskt och emotionellt. Men Defying Gravity är fortfarande den bästa låten och scenen i hela denna tvådelade filmupplevelse. De två nya låtarna som lagts till gjorde dock inte särskilt mycket för mig och lär vara de jag minns minst.
Mot slutet är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Återigen är det kemin mellan Cynthia Erivo och Ariana Grande som lyfter scenerna. När de sjunger For Good faller allting på plats och känslorna svämmar över. Dialogen är stark och tack vare så kompetenta skådespelare blir den ännu mer träffande. Det känns nästan som att slutet kompenserar för filmens tidigare misstag.
Foto: © Universal Studios. All Rights Reserved.
Men nu är det dags att prata om de två stora problemen.
Det första är filmens tempo. Första halvan är nästintill för långsam och utdragen, medan andra halvan går för fort fram – särskilt om man inte är bekant med originalhistorien. Detta blir ett tydligt problem i en film som är nästan 140 minuter lång och som dessutom lagt till material för att utveckla vissa delar. Problemet är bara att det inte är rätt saker som utvecklats, och där det verkligen behövdes mer har ingenting gjorts. Detta märks framförallt i andra halvan, även om den fortfarande är bättre än första.
Vilket leder mig till det andra problemet.
Här följer en spoiler, framförallt för dem som inte är bekanta med musikalen. Jag visste om detta sedan innan, så det var ingen överraskning för mig.
Karaktärerna Boq och Fiyero blir Tin-Man och Scarecrow. Det är jag helt okej med – om filmen faktiskt fokuserat mer på dem som de ikoniska karaktärerna de blir. Men precis som i musikalen hamnar händelserna med Dorothy och Wizard of Oz i bakgrunden utan att få något fokus. Detta skapar två problem:
1. Vi har två karaktärer som är centrala i Wicked och har starka band till både Glinda och Elphaba, men vi får inte se en enda riktig scen där de möts som Tin-Man och Scarecrow.
2. Deras minnen är inte ens raderade. Tin-Man håller ett tal om hur Elphaba förvandlade honom, och Scarecrow återvänder mot slottet i slutet där Elphaba “dör”.
Jag hade hoppats att filmen skulle lägga mer fokus på Dorothy-delen än musikalen gör, men så blev det inte. För de som inte är bekanta med originalhistorien lär detta kännas extremt forcerat. Även jag, som känner till historien väl, tycker det känns förhastat. Som det är nu adderar det egentligen ingenting – det fungerar mest som en liten blinkning om att allt utspelar sig i samma värld.
Jag förstår att huvudstoryn är Elphaba och Glinda och att filmen inte ska tappa det spåret. Men med 140 minuter till sitt förfogande, och med en något seg första halva, hade man absolut kunnat klämma in två–tre scener till för att knyta ihop Boq och Fiyero bättre med den större helheten.
Även Nessa utvecklas märkligt. Från att vara kärleksfull och smått söt i första filmen blir hon i denna nästan ond utan någon tydlig utveckling. Vi ska känna sorg när huset faller över henne och Elphaba sörjer henne, men även den scenen urholkas lite av ett halvt komiskt bråk mellan Glinda och Elphaba.
I efterhand tycker jag att dessa två stora brister är tillräckliga för att filmen inte ska nå sin fulla potential eller komma upp i nivå med den första filmen.
Men "Wicked: For Good" är fortfarande tillräckligt bra för att vara sevärd – tack vare det visuella, musiken och framförallt Cynthia Erivo och Ariana Grandes fantastiska kemi. Titeln säger ändå något: filmen är “Good”, men hade kunnat vara bättre.
Tyvärr verkar den lida av exakt samma problem som andra akten av musikalen.
