Synopsis
Charles, en lottovinnare som bor ensam på en avskild ö, försöker förverkliga sin dröm om att få sin favoritsångare, Herb McGwyer, att uppträda på ett speciellt, privat evenemang.
"Charmig brittisk feelgoodfilm - en oväntad festivalpärla"
Filmer som "The Ballad of Wallis Island" är anledningen till att jag älskar filmfestivaler. Det är här man hittar de små pärlorna som verkligen gör ett bra jobb inom alla avdelningar. Även om det inte är ett mästerverk är det en film som lyckas med exakt det den ska göra: charma mig – och det är precis vad den gör.
Till en början var jag osäker på humorn, men jag kom in i den ungefär 20–30 minuter in i filmen och började förstå karaktären Charles (Tim Key) mycket bättre. Jag småflinade en hel del, och dessutom fick filmen mig att skratta högt 4–5 gånger – och det är ett gott tecken.
Tim Key gör också en av årets bästa skådespelarinsatser, av exakt samma anledningar som Eva Victor i "Sorry, Baby". Även om hans prestation kanske inte är lika nedtonad måste han lyckas framstå som irriterande, charmig, rolig och sympatisk – samtidigt. Inte en lätt uppgift för en skådespelare, eftersom man ofta tenderar att luta åt ett håll och därmed riskerar att förstöra balansen.
Med all rätt borde jag finna Charles irriterande, men Key balanserar det med så mycket charm och humor att karaktären blir otroligt sympatisk. Därför är han, enligt mig, en underskattad skådespelare bland årets filmer – och jag hoppas verkligen att han blir erkänd av de brittiska filmgalorna.
Filmen fångar också isolationen på ön väldigt väl. Med få karaktärer och en känsla av ensamhet, men också frid, skapas en stämning som känns genuin. På sätt och vis påminner det om filmer som spelades in under pandemin.
Man kan dra paralleller till John Carneys filmer – och med all rätt (när jag först hörde om filmen trodde jag faktiskt att det var hans nya). Men "The Ballad of Wallis Island" har ändå sin egen identitet och står stadigt på egna ben med sin humor, charm, mysighetsfaktor och framför allt – härliga musik.
