Synopsis
It’s Never Over, Jeff Buckley är en gripande dokumentär om sångaren med änglarösten som trollband en hel värld med sitt enda album Grace. Regissören Amy J. Berg skildrar Buckleys korta men lysande karriär och hans inre kamp om arvet efter sin far - musikern Tim Buckley, som övergav honom som barn och dog ung i en överdos. Filmen är ett poetiskt porträtt som speglar hur Jeff brottades med faderns frånvaro, sin egen identitet och rädslan för att gå samma tragiska öde till mötes.
"Jag ville känna mer – men Jeff Buckley-dokumentären lämnar mig oberörd"
Jag är inte särskilt bekant med Jeff Buckley som person eller artist. Det närmaste jag känner till av honom är det han är mest känd för – hans cover på "Hallelujah" – och inte mycket mer.
Jag har alltid sagt att en bra dokumentär kan handla om vad som helst; gör den ett bra jobb kan den göra allt intressant. Tyvärr tyckte jag inte det var fallet med Amy Bergs film, trots att hon är en talangfull dokumentärskapare utifrån det jag sett av henne tidigare.
För det mesta är filmen ett kronologiskt berättande av Jeff Buckleys liv, och det han går igenom skiljer sig inte särskilt mycket från vad många andra artister upplevt: en frånvarande far, musik som var för unik för de stora bolagen, vänner och familj som hyllar honom – och såklart den tragiska bortgången, alldeles för tidigt.
Om man kanske hade gjort arkivmaterialet mer spännande, och framför allt högupplöst, hade de delarna kunnat bli mer intressanta. Men jag lärde mig inte mycket mer än vad jag kan hitta på en Wikipedia-sida, och då krävs det att personen i sig – eller dokumentären – är gjord på ett riktigt engagerande sätt.
Kanske handlar det också om att jag inte riktigt fastnade för hans musik; det är helt enkelt inte min smak.
Jag tror att dokumentären främst riktar sig till dem som älskar artisten och vill se hans historia berättad – och där gör den sitt jobb. Jag önskar att jag kom in i den mer, men eftersom hans musik inte gjorde så mycket för mig, blev berättandet ganska standard.
