Springsteen: Deliver Me from Nowhere

Det finns en recension på hemsidan Letterboxd där en person beskriver hur han träffade en äldre dam på en visning av den här filmen. Hennes far hade varit det största Bruce Springsteen-fanet någonsin. Han hade nyligen gått bort, och filmen verkade väcka starka känslor hos henne, då hon själv verkade återuppleva mycket av sin fars kärlek till musiken och till Springsteen i allmänhet.
Recensenten avslutar med att säga att han själv tyckte filmen var bra, och att Jeremy Allen White gjorde en fin insats i rollen – men inte mycket mer än så. Däremot menar han att den här damen säkert just hade sett den bästa filmen i sitt liv, tack vare det hon vuxit upp med. Det är nog det bästa sättet att avgöra om man själv kommer tycka att detta är en bra film eller inte.

För mig personligen är jag bara ett vanligt fan av Springsteen, och jag var ganska överens med min vän efter visningen om att filmen hade behövt mer riv. Den är regisserad och skriven av Scott Cooper, och det märks. Har man sett hans tidigare filmer, eller är bekant med honom som regissör, vet man att hans stil är ganska långsam och fokuserad på karaktärer och mänskligt drama.
Det är inte vad den här filmen behövde enligt mig – men det är det vi får.

Filmen fokuserar mer på Springsteens känslor och personliga psyke än på själva låtskrivandet eller musiken. Det hade kunnat fungera, om det visats på ett komplext sätt. Men jag tycker inte filmen lyckas göra det särskilt intressant, eller förmedla varför Springsteen var unik i sitt slag. Och det säger jag som någon som ändå lyssnar på hans musik varje vecka.

Det finns en karaktär som heter Faye som blir central i filmen som Springsteens flickvän, men tyvärr får deras förhållande inte tillräckligt med utrymme för att jag ska känna något när tredje akten kommer. Det finns heller inget riktigt avslut mellan dem innan eftertexterna börjar rulla – så varför lägga tid på det när det ändå inte leder någonstans?

Som jag nämnde tidigare hade filmen behövt mer riv, mer ös och ett bättre tempo – det handlar trots allt om en av de största rock’n’roll-sångarna någonsin. Men vi får en konsertscen i början, och det är allt. Även i slutet, efter allt han gått igenom, hade det varit mäktigt att se honom stå på scenen och sjunga “Born to Run” eller “Born in the U.S.A.” och känna den där kraften.
Men nej – filmen klipper till att han går av scenen och man hör bara publiken i bakgrunden. Allting är så avskalat, och jag var rädd för att det skulle bli så när jag såg att Scott Cooper stod för regin. Han är en bra regissör för andra typer av filmer, men inte för den här, enligt min ärliga åsikt.

Det finns en scen med hans far i slutet där allt knyts ihop. Det är en välspelad och viktig scen, men känslorna hade varit starkare om vi inte redan sett pappan tidigare i nutid. Hade detta varit första gången vi såg honom efter alla de svartvita flashbackscenerna, hade det fått mycket större emotionell tyngd. Men eftersom vi redan förstått deras relation genom tidigare scener med honom och hans mamma, förlorar den scenen lite av sin kraft.

Som film inom den våg av musikaliska biopics som kommit de senaste åren tycker jag att detta är en av de svagare. Kanske är den mer riktad till hardcore-fansen, men jag vet inte – det känns som att även de hade velat ha lite mer ös. Filmen är gjord för mainstream, men inte regisserad för mainstream, om det låter logiskt.

Det finns bra skådespelare, bra musik (såklart), och vissa scener här och där som fungerar. Jag gillade början, där man får en bra känsla för hur Springsteen ser på USA och folket – den verklighet som många av hans låtar hämtar inspiration från. Filmen gör ett okej jobb med att porträttera hans psykiska hälsa och depression, men jag tycker inte att det var rätt fokus för en film om honom.

Det ska bli spännande att se vad den breda publiken och de mest hängivna Springsteen-fansen tycker.
För mig personligen ville jag verkligen gilla det här mer – men jag är, ärligt talat, besviken.