Synopsis
När den sanna kärleken mellan två unga älskare hotas av deras familjers våldsamma fejd, är deras enda chans till fred att tillkalla den monstruösa demonen Pumpkinhead. Dessvärre för detta med sig ännu större fasor, för när Pumpkinhead en gång kallats finns ingen återvändo.
Det här är den sista Pumpkinhead-filmen, och det känns faktiskt skönt – de här direkt-till-TV-filmerna har inte varit någon höjdare. Faktum är att tvåan inte heller var särskilt mycket bättre, så enligt mig finns det bara en riktigt bra film i den här serien: den första.
Det enda som återigen fungerar är monstret och att de faktiskt använt en praktisk dräkt. Men utöver det kan jag helt enkelt inte bry mig om varken karaktärerna eller den story man valt att berätta.
Den här gången känns det som att filmen utspelar sig i början av 1900-talet. Men Lance Henriksen spelar återigen spöket av Ed Harley, precis som i förra filmen, och de nämner till och med händelserna i den första filmen. Så det kan omöjligt utspela sig på 1900-talets början.
Lite märkligt också att Ed Harley åldras som spöke – men det är väl en bagatell man inte ska tänka för mycket på i det stora hela.
Jag skrattade faktiskt en del i slutet, när Lance Henriksen uppenbart inte är i skogen utan står framför en green screen, och man har klippt in honom så att det ser ut som om han pratar med en av skådespelarna.
Antingen var han inte sugen på att dyka upp till inspelningen den dagen, eller så vägrade han stå i en regnig skog för en film som den här – och jag klandrar honom inte.
Både denna och förra filmen spelades in samtidigt och släpptes med ett års mellanrum. Jag misstänker att Lance Henriksen spelade in alla sina scener till båda filmerna på en dag eller två.
Handlingen är kanske lite lättare att följa än i tidigare uppföljare, men jag föredrar ändå tvåan framför den här – just på grund av den där 90-talskänslan som får det att kännas lite, bara lite, mer cinematiskt än dessa TV-filmer.
Men den här är trots allt bättre än den förra filmen.
Det finns heller ingen ikonisk skräckskådis med här, vilket gör detta till första filmen där ingen känd skräcklegend dör av Pumpkinhead. Trist.
Nä, undvik de här uppföljarna och se enbart första filmen – för dess effekter, atmosfär och en grym Lance Henriksen.
