Synopsis
Tonåringar uppväcker demonen Pumpkinhead från sin grav, vilket får blodiga konsekvenser.
"Pumpkinhead II: Blood Wings" är en underbar titel som tyvärr bara har monstret att förlita sig på. Tyvärr är effekterna på monstret inte särskilt bra här heller. Jag vet inte om det är en ny dräkt, men det känns nästan så – den ser mer plastig och fejk ut. Eller så visste de bara hur man skulle ljussätta och placera kameran i förra filmen.
Men det ser ju fortfarande bra ut, och är tusen gånger bättre än något random CGI-monster vi får idag.
Dessvärre är handlingen för komplicerad för filmens eget bästa. Man involverar ett barn som var missbildat på 50-talet och dog på grund av ett gäng mobbare. Jag älskar för övrigt hur filmen visar att det är 50-tal genom att bara göra sekvensen svartvit och låta mobbarna ha på sig sportsjackor. Det är en av de billigaste 50-talsscenerna jag sett på film på länge.
Men det här barnet dör alltså, och hans mamma – eller mormor – är Miss Osie, som jag antar ska vara Haggis (den äldre damen) från första filmen. Men de har helt olika namn, och det vore ju ologiskt att samma lilla plats skulle ha två äldre kvinnor med kopplingar till Pumpkinhead. Eller finns det flera Pumpkinhead-monster där ute som man kan kalla på...?
Filmen gör inga som helst kopplingar till första filmen, så det är väldigt diffust allting. Återigen en uppföljare där bara namnet är gemensamt – trots att monstret har samma design...
Nu kommer jag av mig. Barnet dör, mormodern har någon form av koppling till att Pumpkinhead återuppstår, eftersom ett gäng tonåringar i nutid är uttråkade och gör någon form av ritual. För det är ju vad tonåringar gjorde innan internet, kära barn.
Pumpkinhead kommer till liv och tar först sin revansch på mobbarna från 50-talet, som nu är vuxna män (även om skådespelarna som spelar dem är i olika åldrar). Därefter fortsätter monstret sin hämnd på tonåringarna som väckte honom till liv igen.
Här avslöjas att monstret på något sätt är det missbildade barnet från början. Återigen – jag vet inte om det är samma monster som i första filmen, eller ett helt nytt.
Men det slutar inte där. Huvudpersonen, som är sheriff, träffade det här barnet en gång på 50-talet, var snäll mot honom och räddade till och med hans liv – för att kort därefter flytta. Nu är han tillbaka som vuxen, i rollen som den nya sheriffen, spelad av ingen mindre än Andrew Robinson – kanske mest känd som mördaren i Dirty Harry eller som Larry i Hellraiser.
Jag måste dock säga att antingen checkade han ut helt, eller så är regissören helt enkelt inte särskilt bra (det är samma person som gjorde Leatherface: Texas Chainsaw Massacre III), för han var riktigt dålig i den här filmen.
Faktum är att alla skådespelare är ganska dåliga. Särskilt doktorn, spelad av Gloria Hendry – som ändå var en Bond-brud i Live and Let Die. I scenen när hon först introduceras dyker borgmästaren plötsligt upp i samma rum där sheriffen gör en fysisk undersökning, för att hämta sin gitarr – varpå doktorn ger den till honom som om det vore en patient (hon hade stämt gitarren). Jag svär, den här filmen är en komedi i förklädnad...
För en film där ett monster ska gå runt och mörda folk, är det här alldeles för invecklat. Den är egentligen bara sevärd om man vill se coola effekter – men jag kan inte med gott samvete säga att det här var en bra film, förutom just monstret.
På Blu-ray-utgåvan finns det bakom kulisserna-klipp, och att se monstret framför kameran – hur den var där fysiskt och rörde sig – var ärligt talat mer underhållande och bättre än filmen som helhet.
