Synopsis
Fyra år efter att Finn undkom Rövaren börjar hans syster Gwen få drömmar om tre pojkar som förföljs i vinterlägret Alpine Lake. Under en storm återvänder syskonen dit för att lösa mysteriet. Där avslöjas en koppling mellan Rövaren och deras familj, och de tvingas möta en fiende från det förflutna.
"Black Phone 2" hade egentligen inte behövt existera, då den första filmen verkligen hade ett definitivt avslut. Men det känns som att Scott Derrickson och C. Robert Cargill hade en idé som de ändå ville fortsätta berätta. På det viset känns filmen inte enbart som ett försök att casha in på den första filmens succé – även om det förmodligen är vad studion bakom filmen vill.
Till min förvåning tycker jag att detta är en bra uppföljare, även om jag håller den första filmen högre. Det känns som att man redan här etablerar The Grabber som en ny, modern skräckikon – nästan på samma nivå som Art the Clown har blivit för en modern publik.
Han är död i filmen; det är inget de gör ogjort från den tidigare filmen. Men nu har han tagit skepnad likt Freddy Krueger, där han kan hemsöka dig från andra sidan i dina drömmar – och blir du skadad av honom i drömmen… ja, ni vet reglerna vid det här laget – då blir du skadad i verkligheten också.
Det är nästan så att man hade kunnat stämma dem för att ha kopierat Freddy Krueger och "Nightmare on Elm Street"-filmerna, men jag tycker ändå att filmen har en tillräckligt unik touch och synvinkel för att stå på egna ben. Men alla skräckfans kommer så klart att göra den jämförelsen.
Ethan Hawke fortsätter vara fantastisk i rollen som The Grabber, men det är faktiskt Madeleine McGraw som Gwen som är stjärnan den här gången. Hon står i fokus och tar över huvudrollen från Mason Thames, som spelar Finney. Han är med under en stor del av filmen och spelar en viktig roll även han, men det är Gwen som håller i rodret den här gången – och kemin mellan de två känns genuin, som mellan riktiga syskon.
Madeleine McGraw gör också en fantastisk insats här, och en scen i synnerhet är hjärtekrossande – hon säljer varenda känsla i scenen. Varför är det så att de flesta av de bästa skådespelarinsatserna på senare år kommer från skräckfilmer, bara för att sedan totalt ignoreras vid Oscarsgalan? Det är frustrerande.
Drömsekvenserna är också unika i det att man valt att ge dem en 8mm-look, så att det känns som att man tittar på gamla 8mm-rullar – med detaljer ända ner till minsta lilla filmkorn. Det är lika autentiskt gjort som i "The Holdovers", som också spelades in digitalt men ändå kändes direkt hämtad från 70-talet.
Vi kan tacka den svenska filmfotografen Pär M. Ekberg för fotot här.
Som sig bör med uppföljare blir det både mer personligt och större. Vi får veta en del saker om Finney och Gwens mamma, som kan ha haft ett samband med The Grabber sedan tidigare, vilket gör att han blir mer kopplad till familjen än man tidigare trott.
Det är nästan oundvikligt att det blir så i uppföljare, men här hanteras det helt okej – även om det kanske känns lite påtvingat och något jag hade kunnat klara mig utan.
Sammanfattningsvis är detta för mig en värdig uppföljare till den första filmen, och den öppnar upp för möjligheten att göra en prequel eller en eventuell fortsättning – även om även denna film har ett mer eller mindre definitivt avslut. Men med skräckfilmer kan allt hända. Titta bara på hur många gånger Freddy och Jason har kommit tillbaka.
