Synopsis
Vic och Donna Trentor försöker lappa ihop sitt knepiga äktenskap samtidigt som deras son Tad vill hjälpa den stora och kärleksfulla St. Bernardshunden Cujo. Men vad han inte vet är att ett bett från en rabiessmittad fladdermus har förvandlat Cujo från rar vovve till en grym mördarmaskin som inte tvekar att slita upp strupen på någon.
Man kanske borde börja införa en tradition att recensera minst en Stephen King-adaption varje år framöver. Vi får se...
"Cujo" är den ökända filmen där en gullig sankt bernhardshund får rabies och går runt och dödar folk. Det är svårt att som hundälskare inte tycka synd om Cujo – ärligt talat, även när han har rabies vill jag bara krama och gosa med honom. Det verkar som att många andra på senare tid känner likadant om filmen: de sympatiserar med Cujo genom hela berättelsen och bryr sig mindre om vad han faktiskt gör.
Det var därför ganska jobbigt att se en hund långsamt insjukna i rabies och bli som en slags zombie.
Filmen är helt klart som bäst i den andra halvan, när Donna (Dee Wallace) och Tad (Danny Pintauro) är fast i bilen medan Cujo härjar utanför. Här får vi spänning, snyggt kameraarbete och två skådespelare som verkligen förmedlar den skräck och desperation deras karaktärer befinner sig i. Det är en av de starkaste filmatiseringarna av en scen ur en Stephen King-bok jag har sett.
Tyvärr är den första halvan lite utdragen och inte särskilt engagerande. Jag förstår att man vill ha karaktärsutveckling och en berättelse som leder till den avgörande situationen – men 45 minuter känns lite väl långt, särskilt för en skräckfilm. Skådespelarna gör dock ett bra jobb, särskilt Dee Wallace.
Hon är utan tvekan en av 80-talets mest underskattade skådespelare, som aldrig riktigt fick det erkännande hon förtjänade. I både "Cujo" och "E.T." levererar hon några av de bästa mamma-rollerna på film. Stephen King själv har sagt att han tycker att hennes prestation är den bästa av en kvinna i någon av hans filmadaptioner – till och med bättre än Kathy Bates i "Misery".
Även Danny Pintauro som Tad är fantastisk – en av de bästa barn skådespelarprestationerna jag har sett från 80-talet. När han drabbas av uttorkning och får sina panikattacker i bilen mot slutet, blir jag genuint rädd för hans liv. Det är tack vare två starka skådespelarinsatser, där båda spelar otroligt bra mot varandra, att man verkligen köper att de är en äkta mor och son framför kameran.
Med det sagt känns det som att man hade kunnat nå fram till den centrala konflikten på 30 minuter i stället för 45, utan att förlora grunden som etableras i första halvan.
Det är dock den andra halvan som säljer filmen och som gjort "Cujo" till den klassiker den är i dag bland skräckälskare och King-fans. Jag kan varmt rekommendera filmen till dem som tillhör någon av de två grupperna – man behöver bara ta sig igenom en okej första halva för att få en riktigt bra avslutning.
