Synopsis
Ett avancerat program vid namn Ares lämnar den digitala världen och tar fysisk form i den verkliga. Uppdraget är riskfyllt och tvingar både människor och program att konfrontera följderna av att gränsen mellan de två världarna suddas ut.
"En onödig film ingen bad om i en filmserie som förtjänar bättre"
"Tron: Ares" är filmen som jag tror nästan ingen bad om. Folk har i flera år velat ha en uppföljare till "Tron: Legacy", men istället får vi en film som tar fokus åt helt fel håll – någon helt annanstans – och ignorerar allt det Legacy byggde upp. Det känns mer som en spin-off än en faktisk uppföljare, och om den försöker efterlikna någon film i serien så är det originalet från 1982.
Storyn är nästintill obefintlig – jag såg filmen igår och minns fortfarande inte vad poängen eller syftet med den var. Jared Leto spelar en AI som får känslor och blir god i slutet. Skurken är barnbarnet till Ed Dillinger – men inte Edward Dillinger som Cillian Murphy spelade i Legacy, utan en ny karaktär som heter Julian, spelad av Evan Peters.
Till filmens försvar är Evan Peters den enda skådespelaren som är uthärdlig genom hela filmen.
Allt som Legacy byggde upp och hintade om ignoreras nästan helt. Sam Flynn och Quorra nämns bara i förbifarten, i en mening. Hela sidohandlingen om att Quorra ska vara svaret på allt – även i verkligheten när hon kommer ut från nätet – tas aldrig upp här.
Jag är inte ens ett stort fan av Legacy eller originalet, men jag medger att de ändå har något. Jag såg om Legacy dagen innan jag såg Ares, och tycker fortfarande att den håller, bortsett från de-aging-effekterna på Jeff Bridges. Den här filmen håller inte.
Jag brydde mig inte om någon av karaktärerna och minns knappt någonting av dem. Storyn är så tunn, och Jeff Bridges – den enda skådespelaren från de tidigare filmerna – gör bara ett kort, förlängt cameo-uppträdande.
Jag vet inte vad tanken var med den här filmen. Det är tydligt att den varken är för fansen eller för den breda publiken. För fansen erbjuder den nästan ingenting, och för den generella publiken finns bara lite visuellt spektakel att hämta.
För det ska sägas – det visuella, tillsammans med musiken, är det bästa med filmen.
Musiken är av Nine Inch Nails och även om det inte riktigt är på samma nivå som Daft Punks soundtrack till Legacy, så är det ändå jäkligt nära. Ett soundtrack helt klart värt att lyssna på på Spotify – för mig var det filmens största behållning.
Även det visuella känns påkostat, och det märks att man försökt göra vissa actionscener "på riktigt" när de utspelar sig i den verkliga världen, i stället för att bara kasta in CGI-bilar och helikoptrar. Det gör att jag kan uppskatta filmen ur ett visuellt och actionmässigt perspektiv.
Men där slutar mina komplimanger. Jag kommer ha svårt att minnas filmen om bara en månad.
Den hintar visserligen om en uppföljare i slutet, där man också nämner Quorra och Sam Flynn – men jag förstår inte varför det inte var den här filmen, i stället för att göra en spin-off med karaktärer vi aldrig har hört talas om eller sett tidigare.
Jag tror inte heller att Ares kommer tjäna tillräckligt mycket för att rättfärdiga en uppföljare inom 2–3 år.
Förlåt, alla Tron-fans. Ni förtjänar bättre än så här.
