Synopsis
Baserad på den otroliga men sanna historien om Roofman, den så kallade ”Takmannen” Jeffrey Manchester (Channing Tatum). Jeffrey är en före detta soldat och kämpande pappa som börjar råna McDonalds-restauranger genom att skära hål i deras tak, vilket ger honom smeknamnet Roofman. Efter att ha rymt från fängelset gömmer han sig inne i en Toys "R" Us i sex månader utan att bli upptäckt medan han planerar sitt nästa drag. Men när han blir förälskad i Leigh (Kirsten Dunst), en frånskild mamma, börjar hans dubbelliv nystas upp, vilket sätter igång en fängslande, osannolik och spännande katt-och-råtta-lek när hans förflutna närmar sig.
"En ovanligt lättsam men ändå känslostark Cianfrance-film"
"Roofman" är regisserad av Derek Cianfrance, som också skrev manuset tillsammans med Kirt Gunn. För mig är Cianfrance en av de regissörer jag alltid ser fram emot att följa – vad han gör härnäst, och vilken typ av film han kommer ut med. För den som inte är bekant med namnet, så är det han som gjort "Blue Valentine", "The Place Beyond the Pines" och "The Light Between Oceans". Han låg även bakom HBO-serien "I Know This Much Is True" och har både producerat och har story credit på "Sound of Metal".
Det borde ge en liten hint om vilken typ av filmer han gör – och vilken stil han har.
"Roofman" är baserad på en sann historia och har en mer komisk och "mainstream"-känsla än hans tidigare verk. Men det betyder inte att filmen är sämre för det. Personligen gillade jag den väldigt mycket. Man känner ändå igen den klassiska Derek Cianfrance-känslan och stilen genom hela filmen. För även om historien är verklighetsbaserad och innehåller komiska inslag, finns det även scener som är tunga och sorgliga.
Framför allt är jag imponerad av hur väl de återskapar 90-talet och början av 00-talet. Bara scenen där Channing Tatum går in på Toys "R" Us innehåller minst två leksaker/gosedjur jag själv hade som barn – det väckte mycket nostalgi. Att filmen dessutom är inspelad på film (vilket Cianfrance alltid gör) tillför ytterligare äkthet, och vissa scener får nästan en dokumentär känsla tack vare kamerarbetet.
På tal om det – se till att stanna kvar under eftertexterna. Där har man klippt ihop en liten mini-dokumentär om de riktiga personerna som filmen är baserad på. De intervjuas i nutid av filmteamet, och man använder också arkivmaterial. Ett snyggt och berörande avslut.
Channing Tatum gör enligt mig en av sina bästa prestationer i karriären här. Han förmedlar många känslor och väcker sympati för karaktären. Han balanserar det väldigt bra. Kemin med Kirsten Dunst är också trovärdig – det känns verkligen som att dessa personer existerade under den tiden.
Många kända ansikten dyker upp i filmen, men tyvärr känns de flesta som att de bara är där för att vara just ett känt ansikte. Förutom kanske Peter Dinklage, så hade de flesta andra roller kunnat spelas av vem som helst, då de inte får särskilt mycket att göra eller tillföra.
Filmen är 126 minuter lång, vilket i sig inte är ovanligt, men det känns ändå lite för långt. Det finns stunder – särskilt i andra halvan – där filmen står och stampar. Hade man tajtat till tempot och klippt ner cirka 10–15 minuter tror jag att flytet hade passat berättelsen bättre.
Det här är ändå en underhållande film och ett välgjort hantverk, som dessutom gör mig nyfiken på att läsa mer om den verkliga historien. Det som gör filmen för mig är Derek Cianfrances distinkta stil, det välgjorda återskapandet av 90- och 00-talet samt det starka skådespelet från Channing Tatum och Kirsten Dunst.
Ingen perfekt film – och inte Cianfrances bästa – men fortfarande väldigt sevärd och väl värd din tid.
