Synopsis
Systrarna Nora och Agnes återförenas med sin frånskilda far, den karismatiske Gustav, en en gång berömd regissör som erbjuder skådespelerskan Nora en roll i vad han hoppas ska bli hans comebackfilm. När Nora tackar nej upptäcker hon snart att han har gett hennes roll till en ivrig ung Hollywoodstjärna. Plötsligt måste de två systrarna navigera i sin komplicerade relation med sin far - och hantera en amerikansk stjärna som hamnat mitt i deras komplexa familjedynamik.
"En film som berör på det mest ömsinta sättet"
"Sentimental Value" har varit en stor snackis sedan premiären i Cannes tidigare i år, och tillsammans med "Anora" från förra året är det andra gången i rad som jag verkligen gillar vinnaren från Cannes.
Detta är en vacker film rakt igenom, som berörde mig mer än jag trodde att den skulle göra. En historia som många kan relatera till, och där känslorna verkligen känns – inte minst i slutet, då allt summeras med en viss värme och sorg.
Stellan Skarsgård gör en av de bästa insatserna i hela sin karriär. Han porträtteras inte som en skurk eller en avskyvärd person, utan filmen hanterar hans karaktär med värdighet. Faktum är att han får mer utrymme och speltid än Renate Reinsve, som spelar dottern Nora.
De har en fantastisk dynamik, och jag köper fullt ut att detta är en far och dotter som inte har setts på väldigt länge. Båda söker svar och avslut, men från varsitt håll och med olika agendor.
Jag vill heller inte glömma bort Inga Ibsdotter Lilleaas som Agnes – det andra syskonet – som enligt mig är minst lika bra som både Stellan och Renate. Även hon får sin egen stund att skina, särskilt i en fantastisk scen med Stellan som verkligen berör.
Även huset blir en slags karaktär i filmen. En berättarröst i början förklarar husets bakgrund, och talar om vad väggar skulle kunna säga om de kunde tala. Det är ett effektivt grepp, eftersom huset i grunden är det allting kretsar kring. Många av svaren karaktärerna söker finns symboliskt i huset. Ibland tolkade jag själv berättarrösten som just huset, eller som en avlägsen släkting som varit med och byggt det.
Joachim Trier har verkligen skjutit sig upp bland de främsta skandinaviska regissörerna. Personligen tycker jag till och med bättre om honom än Ruben Östlund eller Tarik Saleh, som annars är våra mest framstående regissörer i Sverige när det gäller internationell genomslagskraft.
Det här är en av de där filmerna där jag väntade på att bli berörd – och det blev jag, på det mest ömsinta sättet, i slutet.
