Synopsis
Medlemmarna i Demon Slayer Corps tränar under Hashira Training när Muzan Kibutsuji dyker upp vid Ubuyashiki-villan. Tanjiro och Hashira skyndar till undsättning men dras ned i en främmande dimension. Där möter de demonernas fäste, Infinity Castle, där den avgörande striden tar sin början.
"En storslagen men något ojämn fortsättning"
Jag tror inte att jag har pratat om min kärlek till "Demon Slayer" här tidigare. Det är en av de animeserier jag följer och en värld jag långsamt börjar öppna upp mig för. Jag växte själv upp med andra serier som "Pokémon", "Digimon" och "Yu-Gi-Oh!". Även "Bleach" följde jag ett tag. På senare år har det mest blivit filmer, men nu börjar serierna sakta smyga sig tillbaka i mitt tittande.
Den här filmen tar vid exakt där säsong 4 slutade. Det finns ingen introduktion eller ”tidigare i serien”-segment, utan den kastar direkt in publiken mitt i action. För den som inte är helt uppdaterad kan en recap vara klok innan man ser filmen.
Animationen är på en helt ny nivå – särskilt i actionscenerna. Jag har faktiskt aldrig sett serien eller tidigare filmen Mugen Train se så bra ut. Tempot är överlag välbalanserat, även om speltiden är lång.
Den största svagheten – och här verkar många hålla med – är att flashbackscenerna tar för mycket plats och bromsar tempot rejält. Med det sagt måste jag erkänna att den sista flashbacken är otroligt stark och känslomässigt laddad. Den ger en viss karaktär djup på ett sätt jag absolut inte hade velat korta ner. Problemet är snarare att det blir för många flashbacks, och att filmen startar i högt tempo för att sedan rundas av med en 20 minuter lång dramascen.
En annan sak är att filmen väldigt tydligt är en ”Del 1” – något som egentligen borde framgå i titeln. Den har inget riktigt slut. Det är ingen direkt cliffhanger, men eftertexterna rullar igång lite plötsligt, som om filmen bara tog en paus. Jag förstår tydligt var de valt att klippa för att senare släppa nästa del som en del av serien. Trots det är det en mäktig upplevelse att se denna visuella briljans på bioduken i en fullsatt salong.
Jag ser nu fram emot del 2 i denna avslutande trilogi med stor förväntan.
Synopsis
När Mary plötsligt befinner sig i centrum för en offentlig skandal, och familjen brottas med ekonomiska problem, riskerar hela hushållet att drabbas av social vanära. Familjen Crawley måste välkomna förändring och tjänstefolket förbereder sig för ett nytt kapitel, i vilket den nya generationen ska föra Downton Abbey in i framtiden.
"Ett värdigt och känslosamt farväl"
Det känns på något sätt passande att jag recenserar både Demon Slayer och Downton Abbey i samma veva. Båda bygger på serier som sedan har fått filmer, båda är avslutade – den ena påbörjar sitt slut medan den andra når sitt definitiva – och båda börjar på ”D”. Okej, kanske lite långsökt, men ändå.
"Downton Abbey: The Grand Finale" är precis vad titeln antyder – den sista filmen och ett slut för alla dessa karaktärer. Jag kommer att sakna dem, och den mysfaktor som serien och filmerna har bjudit på genom åren.
Jag gillar hur alla tre filmerna aldrig ursäktar sig för att kännas exakt som ett avsnitt ur serien. Visst, ibland får vi lite mer grandiosa bilder som påminner oss om att det är en film, men tonen och stilen är konsekvent densamma. Vanligtvis är jag emot det här – jag tycker ofta att filmformatet borde expandera och höja ribban – men här är det precis så jag vill ha det. Det är just därför jag köper en biljett.
Precis som de tidigare filmerna håller även denna en jämn nivå. Vi får lite intriger och skandaler, men framför allt är det samspelet mellan karaktärerna jag älskar att se: deras relationer, dialoger och de små skratten som dyker upp emellanåt.
Jag var väldigt nyfiken på hur de skulle knyta ihop allting. Och även om de tidigare filmerna har avslutat på bra punkter, gör även den här det – på ett sätt som känns naturligt och fint. Även om jag gärna hade fortsatt följa dessa karaktärer ser jag ingen mening i att dra ut på historien i onödan.
Den sista scenen är kanske lite smörig, men jag gillar den ändå. Dessutom görs en vacker hyllning till Dame Maggie Smith (RIP), vilket känns helt rätt.
Fans av serien och de tidigare filmerna kommer att uppskatta den här lika mycket som de föregående. Ett värdigt och känslosamt farväl till "Downton Abbey".
