Synopsis
De paranormala utredarna Ed och Lorraine Warren tar sig an ett sista skrämmande fall som involverar mystiska varelser som de måste konfrontera.
"Ett något blekt farväl för Warrens-familjen"
"The Conjuring: Last Rites" är tydligen den sista filmen i serien – i alla fall med Warren-familjen i centrum. Såklart kommer det att göras fler spin-off-filmer, och vem vet – om några år lär de säkert dyka upp igen för mer pengar. It's Hollywood, som man brukar säga.
För mig personligen är de två första filmerna några av de bästa skräckfilmerna från 2000-talet. Men den tredje filmen gjorde inte mycket för mig, och även om denna är ett snäpp bättre, är den fortfarande inte i närheten av de två första.
Mycket av det beror nog på att James Wan inte längre sitter i registolen. I stället har vi Michael Chaves, som gjorde den tredje filmen, men också spin-off-filmerna "The Curse of La Llorona" och "The Nun II" – vilka jag anser vara några av de svagare i detta universum. Så kanske inte det bästa regissörsvalet, om ni frågar mig.
Det som i alla fall gör filmen någorlunda uthärdlig att ta sig igenom är Patrick Wilson och Vera Farmiga i sina roller som Ed och Lorraine Warren. De har sedan första filmen verkligen ägt dessa karaktärer, och de är den största anledningen till att folk fortsätter att komma tillbaka till serien. Deras kemi känns genuin och äkta redan från början, och vid fjärde filmen är det nästan som att återse ett kärleksfullt par som varit tillsammans i flera decennier.
Filmen klockar in på 2 timmar och 15 minuter – samma speltid som tvåan – men den flyter inte på lika bra. Här finns många partier där tempot känns långsamt och segt. Man väntar mest på att fallen ska kopplas samman och på att förstå varför just Warren-familjen dras in personligen. Det är flera stunder där inte mycket händer, eller där typiska skräckklichéer upprepas.
Man försöker dock göra filmen mer till ett tragiskt familjedrama med Warrens i centrum, vilket gör att den ändå känns snäppet vassare än föregångaren. Introduktionen av dottern Judys pojkvän, spelad av Ben Hardy, gav dock inte så mycket. Han kommer in för sent i filmen, och plötsligt i slutet verkar han vara tänkt att ta över facklan – men det känns inte särskilt förtjänat.
Gillar man de tidigare filmerna i serien ser jag ingen anledning att man skulle hata denna. Av alla filmer i The Conjuring-universum skulle jag placera denna någonstans i mitten, ungefär i nivå med den tredje filmen. Det är, som sagt, främst Patrick Wilson och Vera Farmiga som fortfarande gör dessa filmer sevärda. Men det märks också att skräckelementen och den fingertoppskänsla som James Wan stod för i de två första filmerna lyser med sin frånvaro här.
