Eddington

“Eddington” är Ari Asters fjärde film, och jag börjar känna att han är 50/50 för mig. Jag älskade "Hereditary" och gillade "Midsommar" skarpt. "Beau Is Afraid" var minst sagt minnesvärd, men inte något jag har sett om – den var helt enkelt lite för ambitiös för sitt eget bästa. Nu kommer "Eddington", och för mig ligger den närmare "Beau Is Afraid": jag uppskattar det ambitiösa försöket, men som helhet gjorde filmen inte särskilt mycket för mig.

Det är en film som speglar vår samtid – in i minsta detalj nästan – och det är inte särskilt underhållande, om jag ska vara ärlig. Det är fortfarande välgjort, men karaktärerna och historierna känns igen från vardagen. När jag går på bio vill jag inte bli påmind om just detta i 150 minuter.

Joaquin Phoenix och Pedro Pascal har ett bra samspel, och man märker direkt att de inte riktigt kommer överens – deras relation verkar ha varit ansträngd redan innan pandemin. Det är ett tydligt bevis på deras skicklighet som skådespelare.
Austin Butler och Emma Stone har däremot otacksamma roller; de tillför inte mycket till huvudhandlingen och hade kunnat klippas bort utan att filmen förändrats nämnvärt.

Ari Aster har fortsatt en talang för att skapa spänning i det vardagliga. Det visade han i sina tidigare filmer, och även här. En enkel demonstration med tjugo personer blir plötsligt nervkittlande – mycket tack vare musiken. Filmen ser också väldigt bra ut, och Darius Khondjis foto är en av dess starkaste kvaliteter.

Filmen har kallats en modern western, och jag förstår varför – särskilt med tanke på klimaxen, som jag fortfarande inte riktigt har greppat. Men hela pandemitemat och dess närhet till verkligheten gjorde filmen mer tråkig än engagerande för mig. Den grep aldrig tag i mig på samma sätt som "Beau Is Afraid" gjorde.
Så även om "Eddington" har sina kvaliteter, och Aster fortfarande visar prov på skickligt filmskapande, så är detta för mig hans svagaste film hittills.