Synopsis
"En nostalgisk återkomst för fansen"
Nästan 30 år senare återvänder vi till Happy Gilmore och hans värld. Denna uppföljare är verkligen proppad med kända cameos, men också tillbakablickar till den första filmen. Vi har officiellt nått 90-talsnostalgin – och jag känner mig plötsligt extremt gammal.
Jag vet inte om det här är en uppföljare jag verkligen ville ha, men av alla Adam Sandlers filmer är första "Happy Gilmore" en av mina favoriter. Det var en av de få av hans komedier som jag genuint gillade – och faktiskt skrattade åt
Vad den här uppföljaren gör är det många uppföljare gör som utspelar sig flera år senare: huvudpersonen är en föredetting, men tvingas återvända till det som en gång gjorde honom unik – den här gången för en familjegrej – samtidigt som ett nytt, mer "modernt" hot dyker upp. Våra gamla hjältar kämpar för att bevara det förflutna. Vi har sett det förr, och ärligt talat: storyn är inte det jag lägger mest vikt vid i en "Happy Gilmore 2"-film.
Som helhet var det här okej – på sin höjd. Första halvan gav mig ändå några genuina skratt, och till en början tycker jag Adam Sandler gör rollen trovärdig och bra. Vi får en mer dramatisk inblick i Happys liv: hans fru har gått bort (något jag inte gillade att de valde att göra, men okej), och han försöker nu göra sitt bästa för sina fem barn. Hans dotter spelas av hans riktiga dotter, och det är hon som blir gnistan som får Happy att återvända till golfen – hon är en talangfull dansare som ska börja på dansskola i Paris, och det är förstås inte billigt.
Men sen kommer andra halvan. Skämten blir svagare, och fokuset skiftar till den nya “Maxi”-grejen som ska göra golfen mer modern och fartfylld – men den enda verkliga skillnaden är att banorna ser lite annorlunda ut. Det går inte direkt snabbare. Klimaxen var inget för mig, och jag gillade faktiskt kvalturneringen innan finalen betydligt mer.
Lite kul dock att Benny Safdie spelar skurken – han regisserade ju Adam Sandler i "Uncut Gems", som jag tycker är hans bästa film.
Jag gillar också vad de gör med Christopher McDonalds karaktär, Shooter McGavin. Han har den bästa karaktärsutvecklingen i filmen och är den mest intressanta av alla.
Man märker direkt att det här är en Netflixfilm – det är inte särskilt cinematiskt, varken i bildspråk, färg eller klippning. Det ser ut som en tv-serie eller reklamfilm, och det märks särskilt när man tittar på regissörens tidigare verk. Jag var nyligen på en kortfilmsinspelning som hade bättre foto och ljussättning än detta.
Filmen riktar sig främst till fans av den första filmen, och inte så mycket mer. Den är inte i närheten av originalets kaliber vad gäller humor, även om jag kan uppskatta Happys mer mogna resa.
Det är inte dåligt – faktum är att det nog är den bästa komedin Happy Madison har gjort tillsammans med Netflix sedan deras deal för tio år sedan. Men det är ändå ganska lätt att glömma bort den, och den andra halvan är klart svagare.
Det var kul att återse karaktärerna, men jag tycker att Happys resa slutar fint här.
